Hjärtstilla växer på frisk, kväverik jord, oftast vid gammal bebyggelse. Man träffar den i regel på solvarma platser vid ladugårdar och hönshus, någon gång även på vägkanter, i trädgårdar och potatisland. Den är konkurrenskänslig och ofta hårt trängd av andra höga växter som brännässla Urtica dioica, dån Galeopsis och mållor Chenopodium.
Arten har anseende som medicinalväxt, och det anses att den infördes till Sverige som läkeväxt på medeltiden, att den i början mest odlades vid klostren, och att den senare spreds till bondgårdarna (Svensson & Wigren 1984b). Det är dock mycket svårt att visa att det har gått till på det sättet. Från Småland finns det inga indikationer på att den har odlats – den saknades t.ex. i den mycket välförsedda prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732). Det är enklare att tänka sig att växten är oavsiktligt spridd och att den genom sina ståndortskrav (kväverik, ständigt omrörd mark) blivit bunden till gårdsmiljöerna. Dess tillbakagång, som man har velat förklara med att den inte längre odlas, beror mest sannolikt på att den slås ut dels genom igenväxning till följd av minskad djurhållning, dels på grund av pedantisk uppsnyggning av gårdarna.
Hjärtstillan gynnas om högväxta ogräs tas bort och om markytan rörs om då och då. Den vackra och intressanta växten, som är omtyckt av fjärilar, är mycket lämplig för odling i privatträdgårdar och vid hembygdsgårdar.
Funnen i 196 rutor; tidigare uppgifter från 153 rutor. Ganska vanlig i östra Småland, sällsynt västerut. – Gammal kulturföljeslagare.
Hjärtstilla har gått tillbaka ganska starkt i Smålands inland. Troligen har den minskat även i Kalmar län, men fram till den tid som inventeringen omfattade har detta inte varit påtagligt. Arten betecknas som missgynnad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).