bredgentiana
Gentianella campestris
Bygdenamn: stålgräs (E. Fries ms 1810c); gallört (Hässleby; Bruce ms 2).
Sen fältgentiana var. campestris (se nedan under Variation) blev först funnen i Torsås Gullabo Karsjö 1895 (A. Andersson enligt Dusén 1896 under namnet Gentianella campestris ssp. germanica). – Det första belägget av tidig fältgentiana var. suecica kommer från Jönköping Huskvarna i äng nedanför branterna 1846 (K. A. Holmgren i LD). Denna ras publicerades först från Småland av Murbeck (1892) under namnet Gentiana campestris ssp. suecica; han kände 14 småländska lokaler (de namngavs ej men några prickades in på karta).
Fältgentianan växer på ogödslad, lågväxt, örtrik gräsmark som hävdas med slåtter eller bete, oftast på moränjord eller på isälvsmaterial. Den förekommer i flera hävdberoende vegetationstyper, särskilt fårsvingelhedar och friska till ganska torra ängar. Arten varierar i hög grad i individantal mellan olika år.
Under 1900-talet har fältgentianan gått starkt tillbaka i hela norra Europa, både vad gäller antalet lokaler och individrikedomen på dessa. Detta har även drabbat Småland, men mång livskraftiga bestånd finns fortfarande kvar. Att rädda åtminstone de värdefullaste är mycket angeläget, också därför att växten väljer miljöer som allmänt sett är viktiga för naturvården och där ofta åtföljs av andra skyddsvärda arter. Lokalerna måste vårdas genom bete eller i vissa fall slåtter. Hävden ska ske med hänsyn tagen till blomningstiden för den varietet man vill slå vakt om, och betestrycket bör vara måttligt. Arten tål inte gödsling.
Skillnaderna utgör troligen anpassningar till den hävd som råder på lokalen: tidig eller sen slåtter, tidigt eller sent betespåsläpp. En analys av de få fall där biotop anges för herbarie- och litteraturuppgifter antyder att den tidiga rasen i större utsträckning är bunden till slåttermark. Tidig fältgentiana hade i 11 fall samlats i äng, endast i 4 fall i betesmark. Sen fältgentiana hade i 2 fall samlats i äng, i 3 fall i betesmark.
Under inventeringen ägnades tyvärr alltför lite uppmärksamhet åt formbildningen inom fältgentiana, och mycket få belägg insamlades. I litteraturen har däremot ofta angivits om en uppgift gäller tidig eller sen fältgentiana, och herbariematerialet bestämdes till varietet då det förtecknades av oss. Detta historiska material visar att tidig fältgentiana var den ojämförligt vanligaste rasen i Småland. Den är känd från 112 tidigare lokaler, givetvis en mycket liten del av alla som har funnits). Sen fältgentiana har endast dokumenterats från 14 tidigare lokaler spridda i norra och östra Småland. – Formernas relativa vanlighet förefaller vara annorlunda idag. Under ängs- och hagmarksinventeringen i Jönköpings län 1987–90 noterade man blomningstiden för påträffade bestånd av fältgentiana, och då klassades bara 10 bestånd som tidigblommande men 32 som senblommande. Man måste dock vara försiktig då man tolkar dessa siffror. Troligen bedömde man bara blomningstiden och inte plantans utseende. Dessutom representerar de undersökta lokalerna bara en liten del av Småland. Men det verkar ändå troligt att en förskjutning av rasernas vanlighet har skett. Det kan förklaras av att hävdformerna har ändrats så mycket. Om den tidiga formen var bunden till slåttermark är det förståeligt att den har reducerats mest: slåttermark har ju försvunnit i ännu mycket större utsträckning än naturbetesmark.
Funnen i 197 rutor; tidigare uppgifter från 264 rutor. Tidigare ganska vanlig och troligen jämnt spridd. Numera ganska sällsynt på höglandet, i Smålands lägre delar sällsynt. – Gammal kulturföljeslagare.
Fältgentianan betecknas som sårbar på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).
Sen fältgentiana var. campestris (se nedan under Variation) blev först funnen i Torsås Gullabo Karsjö 1895 (A. Andersson enligt Dusén 1896 under namnet Gentianella campestris ssp. germanica). – Det första belägget av tidig fältgentiana var. suecica kommer från Jönköping Huskvarna i äng nedanför branterna 1846 (K. A. Holmgren i LD). Denna ras publicerades först från Småland av Murbeck (1892) under namnet Gentiana campestris ssp. suecica; han kände 14 småländska lokaler (de namngavs ej men några prickades in på karta).
Fältgentianan växer på ogödslad, lågväxt, örtrik gräsmark som hävdas med slåtter eller bete, oftast på moränjord eller på isälvsmaterial. Den förekommer i flera hävdberoende vegetationstyper, särskilt fårsvingelhedar och friska till ganska torra ängar. Arten varierar i hög grad i individantal mellan olika år.
Under 1900-talet har fältgentianan gått starkt tillbaka i hela norra Europa, både vad gäller antalet lokaler och individrikedomen på dessa. Detta har även drabbat Småland, men mång livskraftiga bestånd finns fortfarande kvar. Att rädda åtminstone de värdefullaste är mycket angeläget, också därför att växten väljer miljöer som allmänt sett är viktiga för naturvården och där ofta åtföljs av andra skyddsvärda arter. Lokalerna måste vårdas genom bete eller i vissa fall slåtter. Hävden ska ske med hänsyn tagen till blomningstiden för den varietet man vill slå vakt om, och betestrycket bör vara måttligt. Arten tål inte gödsling.
Skillnaderna utgör troligen anpassningar till den hävd som råder på lokalen: tidig eller sen slåtter, tidigt eller sent betespåsläpp. En analys av de få fall där biotop anges för herbarie- och litteraturuppgifter antyder att den tidiga rasen i större utsträckning är bunden till slåttermark. Tidig fältgentiana hade i 11 fall samlats i äng, endast i 4 fall i betesmark. Sen fältgentiana hade i 2 fall samlats i äng, i 3 fall i betesmark.
Under inventeringen ägnades tyvärr alltför lite uppmärksamhet åt formbildningen inom fältgentiana, och mycket få belägg insamlades. I litteraturen har däremot ofta angivits om en uppgift gäller tidig eller sen fältgentiana, och herbariematerialet bestämdes till varietet då det förtecknades av oss. Detta historiska material visar att tidig fältgentiana var den ojämförligt vanligaste rasen i Småland. Den är känd från 112 tidigare lokaler, givetvis en mycket liten del av alla som har funnits). Sen fältgentiana har endast dokumenterats från 14 tidigare lokaler spridda i norra och östra Småland. – Formernas relativa vanlighet förefaller vara annorlunda idag. Under ängs- och hagmarksinventeringen i Jönköpings län 1987–90 noterade man blomningstiden för påträffade bestånd av fältgentiana, och då klassades bara 10 bestånd som tidigblommande men 32 som senblommande. Man måste dock vara försiktig då man tolkar dessa siffror. Troligen bedömde man bara blomningstiden och inte plantans utseende. Dessutom representerar de undersökta lokalerna bara en liten del av Småland. Men det verkar ändå troligt att en förskjutning av rasernas vanlighet har skett. Det kan förklaras av att hävdformerna har ändrats så mycket. Om den tidiga formen var bunden till slåttermark är det förståeligt att den har reducerats mest: slåttermark har ju försvunnit i ännu mycket större utsträckning än naturbetesmark.
Funnen i 197 rutor; tidigare uppgifter från 264 rutor. Tidigare ganska vanlig och troligen jämnt spridd. Numera ganska sällsynt på höglandet, i Smålands lägre delar sällsynt. – Gammal kulturföljeslagare.
Fältgentianan betecknas som sårbar på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).
Första fynd
Tidigast angiven av Linné i ett ungdomsmanuskript (Linné ms 1728) under namnet Gentianella caerulea oris pilosis [liten blå gentiana med hårigt svalg]. – Först i tryck hos Linné (1741a): ´Gentianella, herba. Jordgalla. Mycken i Upland, Småland´. Med lokaluppgift först från trakten av Jönköping ´uti ängar´ (Wåhlin 1769).
Variation
Liksom ängsgentiana G. amarella varierar fältgentiana mycket i blomningstid och allmänt utseende, och de båda huvudformer man kan urskilja i södra Sverige är parallellformer till de två varieteterna inom ängsgentiana (se ovan). Tidig fältgentiana var. suecica blommar från mitten av juni till slutet av juli, har 3–5 ledstycken på huvudstammen, vart och ett längre än tillhörande blad, och de mellersta stjälkbladen är trubbiga, tunglika till avlånga. Sen fältgentiana var. campestris (synonym var. germanica) blommar från slutet av juli till september, huvudstammen består av 4–8 ledstycken, ungefär så långa som motsvarande blad, och de mellersta stjälkbladen är spetsiga och bredast nedanför mitten.
