Melandrium album
Vitblära växer öppet på torr eller frisk mark, gärna på grus. Den är vanligast på gårdsplaner, vägkanter och skräpmark men ses också ofta på gräsvallar och igenlagda åkrar samt på järnvägsområden. Den är vanligen fåtalig.
Vitbläran brukar anses som en gammal medborgare i den svenska floran, men åtminstone i Småland är den av allt att döma relativt nyinkommen. Troligen började artens spridning hos oss under sent 1700-tal. Linné (1745b) nämnde inte arten från besöket i Kalmar Kalmar 1741, men på 1810-talet var den allmän på stadens vallar (Forsander ms 1820). På 1860-talet hade den hunnit bli ganska spridd (Scheutz 1864), men ännu i början av 1900-talet var den okänd i avsides belägna trakter som Tingsryd Älmeboda och Emmaboda Långasjö (Karlsson & Nosslin 1993, Elgqvist ms 1912). – De biotoper som anges för de tidigaste uppgifterna är gärden, åkrar och ängar, vilket antyder att arten huvudsakligen spreds med frövaror, troligen mest till vallodling. Sådan import kan ha fortgått till in på 1900-talet, men numera verkar arten huvudsakligen spridas på andra sätt.
Funnen i 754 rutor; tidigare uppgifter från 117 rutor. Ganska vanlig och jämnt spridd utom i östra fattigområdet, där arten är ganska sällsynt. – Ny kulturföljeslagare; bofast om än ofta obeständig på enskilda lokaler.