Rödklöver växer på all slags ej för torr eller fuktig mark, t.ex. betes- och slåttermark, stränder, renar, bryn, gårds- och vägkanter, igenlagda åkrar och skräpmark. Arten har odlats till foder i Sverige sedan 1700-talet, främst med utländskt utsäde, och är sedan 1800-talet den viktigaste av alla våra foderväxter. Det är troligt att en stor del av dagens förekomster är förvildade.

Ängsrödklöver och strandrödklöver har korta, vid basen nedliggande eller uppstigande, spensliga (högst 2,5 mm tjocka) stjälkar. Hos ängsrödklöver är stjälkarna kala nertill och blommorna i regel ganska intensivt rödvioletta. Hos strandrödklöver är stjälken utspärrat hårig nertill och blommorna ljusröda eller kanske någon gång vita; de övre stjälkbladens småblad är dessutom något smalare än hos ängsrödklöver.

Hos foderrödklöver och amerikansk rödklöver är stjälken hög och grov (minst 2,5 mm) samt mer eller mindre upprätt. Foderrödklöver har tilltryckta stjälkhår och oftast blekt rödvioletta blommor, medan amerikansk rödklöver har utspärrade stjälkhår och djupt rödvioletta blommor.

Mellanformer mellan ängsrödklöver och strandrödklöver är enligt Lassen (1997) vanligare än ren strandrödklöver, och även mellanformer mellan foderrödklöver och ängsrödklöver finns. – Under inventeringen har inte varieteterna urskilts och vi vet föga om deras nuvarande förekomst och frekvens i landskapet. Fördjupade studier är önskvärda. De icke införda raserna har förmodligen stort indikatorvärde ur naturvårdssynpunkt.