De trädformiga björkarna är mycket mångformiga och deras systematisering har alltid vållat stort huvudbry. Särskilt gäller detta de former som nu sammanfattas som glasbjörk B. pubescens. Under en stor del av 1800-talet (så t.ex. i Scheutz 1864) fördelade man dessa på två arter, B. glutinosa och B. pubescens. 1925 publicerade J. G. Gunnarsson sin Monografi över Skandinaviens Betulae, där han delar in glasbjörkarna i fyra arter, B. concinna, coriacea, pubescens och tortuosa och urskiljer en underart, B. pubescens ssp. suecica. Gunnarsson kom till slutsatsen att de rena arterna är mycket sällsynta och att de flesta björkarna i naturen är hybrider. I Riksmuseets herbarium finns exempelvis bara ett exemplar från Småland som Gunnarsson godtagit som ren vårtbjörk (han kallade den B. verrucosa) och sex glasbjörkar; av hybriden B. pubescens × verrucosa finns däremot 19 exemplar och av B. concinna × pubescens × verrucosa ca 150. Arterna och hybriderna utrustades dessutom med ett stort antal varieteter och former. Gunnarssons tolkningar ter sig orimliga och har heller inte accepterats av senare botanister; hans bestämningar redovisas inte här. Tyvärr är variationen inom de trädformiga björkarna fortfarande outredd och det är även osäkert hur vanligt det är med hybridisering. Björkmaterialet i våra herbarier har inte reviderats sedan Gunnarssons tid.