I motsats till de flesta av våra skogsträd har granen vandrat in i Småland från norr. Den anlände sent till vårt land och nådde de nordligaste delarna av landskapet först för cirka 2000 år sedan (Björkman 1997). På småländska höglandet började den uppträda omkring 800 e.Kr. Till gränstrakterna mellan Småland, Skåne och Blekinge kom den inte förrän på 1700-talet, men det dröjde ännu länge innan den blivit ett dominerande träd inom dessa trakter. I gränsområdet mot Halland var granen inte naturligt etablerad förrän på 1800-talet.

Granen trivs särskilt väl på djup, mullrik jord på platser där markvattnet är rörligt. Den har stor förmåga att konkurrera med andra trädslag om ljuset, samtidigt som den genom sina täta, skuggande grenar håller övriga arter nere. Under naturliga förhållanden skulle den därför med tiden bli dominerande i de flesta skogar där luftfuktigheten är tillräckligt hög och markförhållandena lämpliga. I naturskogar med gran sker föryngringen oftast i gläntor uppkomna genom stormfällning eller där gamla träd dött.

De ur naturvårdssynpunkt värdefullaste granskogarna är de med mycket lång kontinuitet, helst självföryngrade skogar med döda träd och nedfallna stammar i olika grad av förmultning. På lågorna och på rotvältornas undersidor trivs olika levermossor. I det fuktiga grandunklet har också många sällsynta svampar, lavar, insekter och spindlar en mycket gynnsam miljö. Även den granskog som står kvar skadad eller död efter brand eller översvämning är av mycket stor betydelse för det lägre djur- och växtlivet.

De allra flesta småländska granskogar har emellertid föga gemensamt med dem som beskrivits ovan. Troligen har alla i större eller mindre grad varit betade eller utsatta för mänsklig påverkan. Självföryngrade granskogar är fortfarande inte sällsynta, men det stora flertalet är planterade eller har tillkommit genom insådd, och de har i allmänhet både röjts och gallrats. Mycket av nutidens granskog har uppstått genom igenplantering av olönsamma åkrar, betesmarker och annan öppen mark. De senaste decennierna har man i regel inte använt småländsk gran, utan satt plantor av polskt eller annat utländskt ursprung.

Märkesträd.
I ett domänreservat ett par km öster om Norra Kvills nationalpark i Vimmerby Rumskulla finns granar på drygt 42 meter. Ett par hundra m utanför reservatat står Norrlidsgranen, som troligen är den största i Småland (höjd 47 m, omkrets 3,14 m, kubikinnehåll 16 m3). De grövsta kända granarna i Småland finns i Tingsryd Urshult Kärr och Växjö Kalvsvik Ekamåla (3,99 respektive 3,80 m i omkrets år 2000).