Knylhavre är ursprunglig i skärgården och på havsstränder, där den växer i snår och på torrängar. I inlandet är den troligen helt och hållet kulturspridd. Arten fick under senare delen av 1700-talet stort anseende som vallgräs (Hylander 1943a); småländska inlandsuppgifter från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal är huvudsakligen knutna till prästgårdar och säterier och representerar troligen förvildningar. Ännu i mitten av 1800-talet var arten dock så pass sällsynt i inre Småland att Scheutz (1864) gav exempel på lokaler. I senare delen av 1800-talet började arten spridas längs järnvägar och större vägar genom transporter och insådd. Det första småländska järnvägsfyndet är från 1870-talet (Jönköping Öggestorp station, K. Johansson ms).
Första fynd
Bygdenamn och bruk
Bygdenamn på knylhavre, luddhavre m.fl. arter: vildhavre (Göteryd, Torsås; Vide 1966). Se också under luddlosta Bromus hordeaceus.
Utbredning
Knylhavre växer nu, ofta i stor mängd, på åkerrenar, i gårdskanter och skogsbryn, på vägkanter, banområden och hamnar samt på tippar och industriområden. Den är en vanhävdsart som har ökat starkt under 1900-talet beroende på ökad näringstillgång och upphörande bete och slåtter.
Funnen i 1224 rutor; tidigare uppgifter från 162 rutor. – Som ursprunglig vanlig utmed hela kusten; som kulturspridd mycket vanlig i östra Småland, vanlig i större delen av landskapet i övrigt men bara ganska vanlig längst i väster.
