uppländsk vallört
Symphytum × uplandicum
S. asperum × officinale
Uppländsk vallört har troligen förts in som odlad växt; det är oklart när och hur den har uppstått. Från Sverige är den känd sedan början av 1800-talet (Georgson 1997). Den har använts som foderväxt (t.ex. Västervik Västervik, C. E. Gustafsson ms 1923) och kanske som medicinalväxt men framför allt till prydnad. Hybriden är vegetativt kraftig och kan på kort tid bilda stora bestånd. Den sprids även med frö (även om fertiliteten är sämre än hos de rena arterna). Som förvildad påträffas den i gamla trädgårdar och på ödeställen, på gårdsplaner, längs vägar, åkerrenar och dikeskanter, vid stränder och på avfallsplatser. Bäst trivs den på fuktig eller måttligt torr, näringsrik jord.
Funnen i 927 rutor; tidigare uppgifter från 73 rutor (vartill kan läggas en del förekomster som felaktigt rapporterats som S. asperum eller S. officinale). Ganska vanlig i hela landskapet, dock med något lägre frekvens i nordost. – Förvildad; bofast.
Uppländsk vallört har ökat starkt under 1900-talets senare del. Ökningen beror med all säkerhet på att växten blivit populär som trädgårdsväxt – på grund av sin starka expansionskraft hamnar den ofta i terrängen via utkast.
Uppländsk vallört har troligen förts in som odlad växt; det är oklart när och hur den har uppstått. Från Sverige är den känd sedan början av 1800-talet (Georgson 1997). Den har använts som foderväxt (t.ex. Västervik Västervik, C. E. Gustafsson ms 1923) och kanske som medicinalväxt men framför allt till prydnad. Hybriden är vegetativt kraftig och kan på kort tid bilda stora bestånd. Den sprids även med frö (även om fertiliteten är sämre än hos de rena arterna). Som förvildad påträffas den i gamla trädgårdar och på ödeställen, på gårdsplaner, längs vägar, åkerrenar och dikeskanter, vid stränder och på avfallsplatser. Bäst trivs den på fuktig eller måttligt torr, näringsrik jord.
Funnen i 927 rutor; tidigare uppgifter från 73 rutor (vartill kan läggas en del förekomster som felaktigt rapporterats som S. asperum eller S. officinale). Ganska vanlig i hela landskapet, dock med något lägre frekvens i nordost. – Förvildad; bofast.
Uppländsk vallört har ökat starkt under 1900-talets senare del. Ökningen beror med all säkerhet på att växten blivit populär som trädgårdsväxt – på grund av sin starka expansionskraft hamnar den ofta i terrängen via utkast.
Första fynd
Första kända insamling är Mönsterås Ålem Råsnäs 1866 (A. W. Thorén i S under namnet Echium vulgare [blåeld], ombestämning ThK 1989). – Första säkra tryckta uppgift är i form av kartprickar hos Hård (1924). Jämför även Osäkra uppgifter nedan.
Variation
Hybriden är mångformig. En typ, som förmodligen är rätt gammal i odling, är måttligt sträv, har lila blommor och tydligt men ganska smalt nedlöpande blad (den nedlöpande listen når inte förbi närmaste nedre blad). Denna ses numera inte särskilt ofta, varken som odlad eller förvildad. Desto vanligare är en föga strävhårig typ med vackert azurblå blommor och svagt och kort nedlöpande blad. Den verkar ha tagits sent i odling och är nu den helt dominerande vallörten, även som förvildad. Eftersom den så tydligt skiljer sig från ”gammaldags” uppländsk vallört har den mycket ofta tagits för fodervallört S. asperum (som dock skiljer sig markant genom att vara taggig och ha tydligt skaftade blad). – Det finns också typer som starkt liknar någon av föräldrarna och som troligen har uppkommit ur återkorsningar med dessa.
Lokaler
Osäkra uppgifter. Arten gick i svensk litteratur länge under det felaktiga namnet S. orientale. Uppgifter om denna art från Kalmar Kalmar (t.ex. Westerlund 1852b, Hartman 1857, Scheutz 1857) gäller dock enligt belägg fodervallört S. asperum. För andra småländska uppgifter under detta namn finns det inga belägg.