Bockrot växer på torr öppen mark, oftast på grus eller sand. Den föga näringskrävande växten är vanligast på naturbetesmark och i rester av annan örtrik gräsmark på renar och åkerholmar, i skogsbryn och utmed småvägar, där den gärna växer tillsammans med fårsvingel Festuca ovina, knippfryle Luzula campestris, gulmåra Galium verum och ibland backtimjan Thymus serpyllum. Vid havsstränderna växer den på torrmark ända ner till högvattenlinjen. Den anträffas även på banvallar och i grustag samt på industri- och utfyllnadsmark.
Växten klarar hårt bete men slås snabbt ut vid gödsling.
Funnen i 1379 rutor; tidigare uppgifter från 301 rutor. Mycket vanlig i hela landskapet, men med fler och rikligare förekomster i öster. – Ursprunglig.
Första fynd
Bygdenamn och bruk
Variation
Former med smalt parflikiga småblad är ganska vanliga. Växten kan vara hårig eller kal. Håriga former har ibland förväxlats med sammetsbockrot ssp. nigra, som inte är funnen i Småland (se underarten). Ej sällan är kronbladen mer eller mindre rosa, sällan klart rödlila (Uppvidinge Nottebäck Marhult vid vägen till torvfabriken 1967, JC, belägg hos finnaren).