ängssvingel
Schedonorus pratensis
Bygdenamn: gökens havre (Högsby; Vide 1966).
Ängssvingel föredrar måttligt torr till måttligt fuktig, ganska näringsrik jord. Numera ses arten främst på igenväxande odlingsmark, vägkanter, åkerrenar, gårdsplaner och skräpmark. Uppgifter från äldre småländsk litteratur antyder att den en gång varit spridd och relativt vanlig i slåttermark, men dessa miljöer är nu i stort sett försvunna. Riktigt vanlig blev arten först under 1900-talet, sedan den mer allmänt börjat användas i vallfröblandningar. Dagens förekomster har säkerligen till stor del sin bakgrund i denna odling.
Första fynd
Noterad i slutet av 1700-talet från tio platser i Aneby och Tranås av Ljungh (ms, under namnet F. elatior). – Först publicerad från Kronobergs län (E. Fries 1821) men utan lokaluppgift.
Utbredning
Funnen i 1365 rutor; tidigare uppgifter från 155 rutor. Mycket vanlig. – Gammal kulturföljeslagare.