kirskål
Aegopodium podagraria
Kers
Kirskål är vanligast på kulturmark, där den gynnas av god näringstillgång men i övrigt är mycket fördragsam då det gäller växtförhållandena. Arten bildar ibland stora bestånd på vägkanter, i slänter, på dikesrenar, vid avfallsplatser och på annan skräpmark. I trädgårdar och parker uppträder den som ett närmast outrotligt ogräs. Kirskålens frösättning är svag, och spridningen sker främst genom rotdelar då trädgårdsväxter flyttas eller jord transporteras.
Dessutom ses arten ibland i näringsrik lövskog, bl.a. på finkornig sedimentjord längs åar och bäckar, där den föredrar frisk eller fuktig, kväverik mulljord. I sådana miljöer gör arten ett ursprungligt intryck. Frågan är dock, om sådana bestånd inte är sekundära och har uppkommit genom spridning från gårdsnära miljöer. Det finns en tendens att arten ´tar över´ när den växer i lundvegetation och tränger ut andra ädellövskogsarter, vilket är ett tecken på att den inte ingår i ett balanserat, gammalt växtsamhälle.
De tidigaste uppgifterna antyder inte att den skulle vara spontan. Linné (1755) skrev i sin Flora svecica: ´Växer övermåttan ymnigt i frukt- och köksträdgårdar. Tillagas tidigt på våren med grönsaker och äts´ – och för med den småländska primärförekomsten vid Jönköping (se ovan) angavs miljön till ´trägårdar´. Dessa författare verkar alltså inte ha sett den i ´naturlig´ vegetation trots att den idag finns så i både Stenbrohult och Jönköping. Hundra år senare angav Scheutz (1864) däremot ´Odl. ställen och lunder, men icke vester om Lagan´. Om arten inte är spontan i Småland bör den alltså ha börjat naturaliseras redan under tidigt 1800-tal.
Odiskutabelt är i varje fall att arten har spritt sig starkt under 1900-talet och att detta ännu pågår. Redan Hård (1924) påpekade att arten ökat starkt som trädgårdsogräs. Ännu under inventeringen på 1980-talet karakteriserades växten ofta av trädgårdsägare som ett nyinkommet, besvärligt ogräs. Som ytterligare exempel kan nämnas att kirskål i Värnamo Nydala tas upp bland arter som tillkommit eller vunnit ökad spridning (Hjelmqvist 1958) och att arten saknades i Tingsryd Älmeboda på 1870-talet, var mindre vanlig på 1920-talet och på 1990-talet var mycket vanlig (Karlsson & Nosslin 1993).
Funnen i 1372 rutor; tidigare uppgifter från 239 rutor. Mycket vanlig. – Troligen en kulturföljeslagare från tidigt 1700-tal, nu fullt bofast och naturaliserad.
Kirskål är vanligast på kulturmark, där den gynnas av god näringstillgång men i övrigt är mycket fördragsam då det gäller växtförhållandena. Arten bildar ibland stora bestånd på vägkanter, i slänter, på dikesrenar, vid avfallsplatser och på annan skräpmark. I trädgårdar och parker uppträder den som ett närmast outrotligt ogräs. Kirskålens frösättning är svag, och spridningen sker främst genom rotdelar då trädgårdsväxter flyttas eller jord transporteras.
Dessutom ses arten ibland i näringsrik lövskog, bl.a. på finkornig sedimentjord längs åar och bäckar, där den föredrar frisk eller fuktig, kväverik mulljord. I sådana miljöer gör arten ett ursprungligt intryck. Frågan är dock, om sådana bestånd inte är sekundära och har uppkommit genom spridning från gårdsnära miljöer. Det finns en tendens att arten ´tar över´ när den växer i lundvegetation och tränger ut andra ädellövskogsarter, vilket är ett tecken på att den inte ingår i ett balanserat, gammalt växtsamhälle.
De tidigaste uppgifterna antyder inte att den skulle vara spontan. Linné (1755) skrev i sin Flora svecica: ´Växer övermåttan ymnigt i frukt- och köksträdgårdar. Tillagas tidigt på våren med grönsaker och äts´ – och för med den småländska primärförekomsten vid Jönköping (se ovan) angavs miljön till ´trägårdar´. Dessa författare verkar alltså inte ha sett den i ´naturlig´ vegetation trots att den idag finns så i både Stenbrohult och Jönköping. Hundra år senare angav Scheutz (1864) däremot ´Odl. ställen och lunder, men icke vester om Lagan´. Om arten inte är spontan i Småland bör den alltså ha börjat naturaliseras redan under tidigt 1800-tal.
Odiskutabelt är i varje fall att arten har spritt sig starkt under 1900-talet och att detta ännu pågår. Redan Hård (1924) påpekade att arten ökat starkt som trädgårdsogräs. Ännu under inventeringen på 1980-talet karakteriserades växten ofta av trädgårdsägare som ett nyinkommet, besvärligt ogräs. Som ytterligare exempel kan nämnas att kirskål i Värnamo Nydala tas upp bland arter som tillkommit eller vunnit ökad spridning (Hjelmqvist 1958) och att arten saknades i Tingsryd Älmeboda på 1870-talet, var mindre vanlig på 1920-talet och på 1990-talet var mycket vanlig (Karlsson & Nosslin 1993).
Funnen i 1372 rutor; tidigare uppgifter från 239 rutor. Mycket vanlig. – Troligen en kulturföljeslagare från tidigt 1700-tal, nu fullt bofast och naturaliserad.
Första fynd
I ett tidigt manuskript omnämnde Linné (ms 1728) en växt med namnet Podagraria flore luteo från Älmhult Stenbrohult med orden: ´hon fins wid Stenbrohult allenast på ett ställe, som kallas fähushålan´. Uppgiften anses i allmänhet gälla kirskål, vilket kanske kan ifrågasättas eftersom flore luteo [med gula blommor] inte stämmer med denna art. – Den näst äldsta uppgiften, tillika den äldsta tryckta, finns hos Wåhlin (1769) som hade sett den i trakten av Jönköping ´uti trägårdar´.
Bygdenamn och bruk
herrskapskål (Kristvalla; J. Christoffersson ms 1993b), herrkål (Mortorp), ekekål (Väckelsång) (växer i parker och herrgårdsträdgårdar, har använts som kål av ”finare” folk); mormors kål (Kalvsvik); grisablad (Mortorp; bladen användes som svinfoder); brännvinsblad (Långaryd); käringblarr (Väckelsång); sjers (Virserum; Bruce ms 2); angelica (E. Fries ms 1810a); Faraos förbannelse, Egyptens förbannelse (Fröderyd; J. Christoffersson ms 1993b). I Scheutz (ms) står utom kirskål de egendomliga namnen sqaker och zvaller. Det senare är kanske besläktat med skvaller (Torsås; TsB). – Alla namn utom de som särskilt anges hos Vide (1966).
Variation
En form med enkelt trefingrade blad påträffas ibland.