Linnea växer på frisk till ganska torr jord, företrädesvis i gammal och gles skog. Den är vanligast i ristallskog, där den ofta påträffas tillsammans med knärot Goodyera repens och grönpyrola Pyrola chlorantha. Man kan även finna den i mossrik gran- och barrblandskog samt i björkskog, där arten dock är sällsynt. Inte sällan uppträder den på väg- och dikeskanter i skogen.
Linnean är känslig för kalavverkning och försvinner vanligen snabbt från hyggen. Likaså är den brandkänslig, och redan Linné ansåg, att linnean inte växer på svedjemark: ´Min ört växte i det skogrikaste med sina tvenne lutande blommor och bevittnade, att marken ej varit bränd i mannaminne´ (Linné 1745b). Däremot gynnades troligen arten av skogsbetet, som höll borta de mera högväxta risen.
Funnen i 950 rutor; tidigare uppgifter från 290 rutor. Vanlig på höglandet, ganska vanlig i övrigt men mycket ojämnt spridd, traktvis ganska sällsynt och fåtalig. Vid kusten huvudsakligen på de större öarna. – Ursprunglig.
Förklaringen till den ojämna utbredningen kan ligga i markens tidigare utnyttjande. I det gamla ljunghedslandskapet, liksom i de trakter där svedjebruket pågick långt fram i tiden, kunde arten troligen endast överleva i brandrefugier, och dess förmåga att sprida sig utanför dessa har varit begränsad.