backmåra
Galium suecicum
G. pumilum ssp. suecicum
Backmåra växer på torr och mager jord, oftast på lågvuxen gräsmark, där den påträffas på grusiga kullar, kring hällar, i skogsbryn och i gläntor. Den förekommer också i ogödslade betesmarker (ibland gammal slåttermark), på åkerholmar, vid stigar, på vägkanter och järnvägsbankar samt i gamla grustag. Totalutbredningen är mycket egendomlig. I västra Blekinge, nordöstligaste Skåne och södra inre Småland är den tämligen allmän. En avvikande typ finns i Västergötland. Utanför dessa två områden är arten bara påträffad på några platser i Brandenburg.
Eftersom backmårans utbredning nästan helt och hållet är inskränkt till vårt land har Sverige ett internationellt ansvar för arten. Dess lokaler får inte växa igen. Hagmarker och gamla slåttermarker där växten förekommer bör betas eller slås, och gödsling måste undvikas. Slåttern får inte ske tidigare än i mitten av juli.
Funnen i 92 rutor; tidigare uppgifter från 63 rutor. Ganska vanlig i ett område i södra inre Småland, i resten av landskapet endast enstaka fynd. – Gammal kulturföljeslagare.
Backmåran är rödlistad i Sverige och betecknas som missgynnad (Gärdenfors 2005).
Backmåra växer på torr och mager jord, oftast på lågvuxen gräsmark, där den påträffas på grusiga kullar, kring hällar, i skogsbryn och i gläntor. Den förekommer också i ogödslade betesmarker (ibland gammal slåttermark), på åkerholmar, vid stigar, på vägkanter och järnvägsbankar samt i gamla grustag. Totalutbredningen är mycket egendomlig. I västra Blekinge, nordöstligaste Skåne och södra inre Småland är den tämligen allmän. En avvikande typ finns i Västergötland. Utanför dessa två områden är arten bara påträffad på några platser i Brandenburg.
Eftersom backmårans utbredning nästan helt och hållet är inskränkt till vårt land har Sverige ett internationellt ansvar för arten. Dess lokaler får inte växa igen. Hagmarker och gamla slåttermarker där växten förekommer bör betas eller slås, och gödsling måste undvikas. Slåttern får inte ske tidigare än i mitten av juli.
Funnen i 92 rutor; tidigare uppgifter från 63 rutor. Ganska vanlig i ett område i södra inre Småland, i resten av landskapet endast enstaka fynd. – Gammal kulturföljeslagare.
Backmåran är rödlistad i Sverige och betecknas som missgynnad (Gärdenfors 2005).
Första fynd
Upptäckt av Elias Fries, som på ett ark från Växjö Växjö i sitt herbarium (nu i UPS) skrivit ´primus in Suecia distinxi a Wexjö 1811´. I tryck 1814 hos Elias Fries (1814–24), även där omnämnd från Växjö och – oriktigt – från Hylte Femsjö. – Fries förde växten till Galium pumilum. Den sydsmåländska formens självständighet gentemot parkmåran upptäcktes av Sterner, som beskrev den (hos Lindman 1926) som G. pumilum ssp. suecicum.
Lokaler
Nordliga, västliga och östliga utposter. Ljungby Tutaryd Tutaryds mosse 50 m N gamla torvkontoret, 1962 (J. Christoffersson i UPS och eget herbarium, !ThK 2006). Nybro Madesjö Gisslatorp (5F0j 2340), vägkant, 1988 (CM, belägg i LD; !ThK 1993). Sävsjö Sävsjö 400 m V Malkolmsö (6E1f 4601), gräsmark, 1988 (BrL EP EN, belägg i BrL:s herbarium, !ThK), ej sedd 1995 eller 1997 (BrL); Vallsjö före 1968 (S. Gustavsson ms). Vrigstad Biskopsbo vid landsvägen mellan Kvarnagården och Kultan (Wetter ms 1894) = 100 m V Kvarnagården (6E2e 1216), skogsbryn, 1987 (EP, belägg i OHN, !ThK 2006), 2 m2 2005 (MgE). Uppvidinge Lenhovda 200 m NO Skahus (5F3f 3733), torr gräsmark, 1991 (KP, belägg i LD, !ThK), 3 m2 2001 (KP). Nottebäck Boestad 1866 (Scheutz 1871). Vaggeryd Svenarum Hubbestad norregård vid Johannistorp (E. Bolander enligt Wetter ms 1894). Vetlanda Fröderyd Hörnebo, torr, hård mark, vägkant, 1963 (JC, belägg hos finnaren). Älmhult Stenbrohult (Scheutz 1871); belägg utan år (anonym enligt C. Mossberg ms under namnet G. saxatile, ombestämd till G. pumilum ssp. suecicum av R. Sterner 1941).
Oriktig uppgift. Eksjö Eksjö 1905 (J. Claëson i OHN, !ThK); utan tvivel feletiketterad. Kalmar Kalmar 1924 (B. Nilsson i Vvik, !ThK); feletikettad. Torsås Torsås Hallasjö (4G0a 0-0-) 1995 (Gustafson & Moreau 1995a); säkerligen felbestämd sumpmåra G. uliginosum.
Oriktig uppgift. Eksjö Eksjö 1905 (J. Claëson i OHN, !ThK); utan tvivel feletiketterad. Kalmar Kalmar 1924 (B. Nilsson i Vvik, !ThK); feletikettad. Torsås Torsås Hallasjö (4G0a 0-0-) 1995 (Gustafson & Moreau 1995a); säkerligen felbestämd sumpmåra G. uliginosum.
