Vide (1966) uppgav att man i Hinneryd kallar myrliljan för liagäs, eftersom den ´liknar i växten en lie´. I Femsjö hette den strandlilja (E. Fries ms 1810). I andra delar av landskapet är det emellertid ofta andra strandväxter som går under namnet liagräs och tillskrivs de skadliga egenskaperna hos denna växt. Elias Fries (ms 1810a) angav från Femsjö att ´en wäxt som hwart barn wet nämna är Ilagräs, men ingen har kunnat wisa mig den´. Fries funderade redan då på om det kan handla om borsttåg Juncus squarrosus eller ryltåg Juncus articulatus, och i ett brev den 21 juni 1863 återkom han: ´... i Femsjö säga de flesta att Juncus squarrosus och articulatus är det äkta Ilagräset, andra åter Ranunculus flammula [ältranunkel], men i Östbo är det Pinguicula vulgaris [tätört]! Alla säkert lika riktigt, ty nämnda sjukdom hos får uppkommer av bete på sanka ställen, der alla nemnda wäxa´.  Namnet ilagräs för tätört var känt från flera spridda socknar i Småland (Vide 1966). Med den mystiska växten och dess förment skadliga egenskaper har också förknippats ´någon art igelknoppar Sparganium ´ (Vide 1966) eller starr Carex (Hjortsberga; Ordbok över Sveriges dialekter, utan årtal).

Myrliljan har en sydvästlig utbredning i Sverige; artens östgräns går genom Småland. Den växer öppet på våt till fuktig torv. Västerut är den vanlig i fattigkärr med riklig och efter årstiderna varierande vattentillförsel, i hed- och fuktängsvegetation samt vid stränder (till och med ute i å- och bäckfåror). På en del myrar uppträder den i mosaik med klockljung Erica tetralix eller ljung- och lavsamhällen. Stråk av myrlilja markerar då torvbäckar, slukhål eller annan livlig vattenrörelse i myren. I östra Småland är sluttningskärr, mader och gungflyn de dominerande miljöerna, men någon gång kan arten även påträffas vid gölar med torvstrand.

På öppna myrar i västra Småland håller myrliljan på att breda ut sig över allt större ytor. Under slutet av 1900-talet har den börjat konkurrera ut ängsull Eriophorum angustifolium. Den växer också in i mjukmattorna och tränger undan deras växtsamhällen. Arten bildar hårda och täta rotsystem. Expansionen i Smålands nederbördsrika delar kan bero på skogsdikningarna, som medför snabb och riklig vattentillförsel under vår och höst och utpräglad sommartorka.