älggräs
Filipendula ulmaria
Mer information om arten

Älgört
Älggräs växer på våt eller fuktig mark, såväl öppet som i måttlig skugga. Arten anträffas på betesmark och på igenväxande fukt- och kärrängar, i strandkärr samt längs åar, bäckar och diken. Den växer även i fuktsvackor i lövskog och är typisk för alkärr. Vid havet uppträder den på blockstränder och i strandängarnas övre delar.

Älggräs är en typisk vanhävdsart. Den äts inte gärna av hästar eller kor och tar lätt herraväldet på alltför svagt betad mark. Näringsrika fuktängar och kärr på näringsrik, ohävdad mark intas i regel av täta, höga bestånd av älggräs, som inte lämnar utrymme till andra växter. Troligen gynnas arten även av kvävenedfallet. Den kan hållas nere genom regelbunden slåtter.

Första fynd

I ett manuskript av den unge Linné (1728) omnämns älggräs som en för Småland karakteristisk växt under namnet Ulmaria, men utan lokaluppgift. I tryck i Flora svecica (Linné 1745a) genom att det småländska namnte karört nämndes; lokaluppgift först hos Linné (1745b under namnet Ulmaria), där den den angavs växa allmänt i ängarna kring Eksjö Eksjö.

Bygdenamn och bruk

karört (den aromatiska växten användes att gnida ölkar med, varvid unken doft försvann; namnet var vanligt i Värend och är känt från spridda socknar i övriga Småland (Vide 1966); det angavs redan av Linné (1745a), kallgräs (= ”kärlgräs”?, jämför föregående; Gullabo, Torsås; Linder 1867), korggräs (Älghult; J. Christoffersson ms 1993b); mjödört (namnet hos Scheutz ms, Vide 1966 från Göteryd, Schlecker 2002); bigräs (Fryele: Vide 1966; Hallingeberg; Bruce ms 2); ängagräs (Virestad; J. Christoffersson ms 1993b); mörtagräs (Fryele; Forsander ms 1810b; västra Jönköpings län; Vide 1966); hargräs (Blackstad; Bruce ms 2); stakagräs (Göteryd; Vide 1966); fradört (Moheda; ”frad” = fradga; syftar på den gulvita, luftiga blomställningen; Vide 1966); kattskört (Blackstad; Bruce ms 2).

Variation

Bladen är vanligen ganska tjocka med undersidan ljusgrå eller gråvit av en mycket tät och kort ullhårighet. Någon gång är bladen helt tunna med kal, grön bladundersida.

Utbredning

Funnen i 1392 rutor; tidigare uppgifter från 379 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.