flockarun
Centaurium erythraea var. erythraea
C. minus
Flockarun förekommer i större delen av Europa utom i norr. I Sverige är den känd från många platser i Skånes kusttrakter och på Öland och Gotland samt från få och spridda ställen i övriga sydsvenska landskap norrut till Västergötland och Södermanland. Den växer på frisk eller åtminstone tidvis genomfuktad, öppen, sandig mark och förefaller kalkgynnad. Naturbetesmark och slåttermark gav troligen tidigare goda betingelser. Dessutom kan arten växa på starkt störd kulturmark, till exempel i vägdiken, grustag och stenbrott. – Till skillnad från kustarun C. littorale och dvärgarun C. pulchellum är flockarun alltså inte någon strandväxt.
Funnen i 7 rutor; tidigare uppgifter från 28 rutor. Flockarun har varit relativt spridd i mellersta och norra Kalmar län med enstaka lokaler i östra Jönköpings län. – Troligen ursprunglig (till exempel i klippängsfragment), annars en gammal kulturföljeslagare.
Flockarun har gått tillbaka mycket i Småland liksom på svenska fastlandet i övrigt. Huvudorsakerna är sannolikt igenväxning och gödsling. Växten betecknas som sårbar på den nationella rödlistan (Gärdenfors 2005), men i vårt landskap är den närmast starkt hotad.
Flockarun förekommer i större delen av Europa utom i norr. I Sverige är den känd från många platser i Skånes kusttrakter och på Öland och Gotland samt från få och spridda ställen i övriga sydsvenska landskap norrut till Västergötland och Södermanland. Den växer på frisk eller åtminstone tidvis genomfuktad, öppen, sandig mark och förefaller kalkgynnad. Naturbetesmark och slåttermark gav troligen tidigare goda betingelser. Dessutom kan arten växa på starkt störd kulturmark, till exempel i vägdiken, grustag och stenbrott. – Till skillnad från kustarun C. littorale och dvärgarun C. pulchellum är flockarun alltså inte någon strandväxt.
Funnen i 7 rutor; tidigare uppgifter från 28 rutor. Flockarun har varit relativt spridd i mellersta och norra Kalmar län med enstaka lokaler i östra Jönköpings län. – Troligen ursprunglig (till exempel i klippängsfragment), annars en gammal kulturföljeslagare.
Flockarun har gått tillbaka mycket i Småland liksom på svenska fastlandet i övrigt. Huvudorsakerna är sannolikt igenväxning och gödsling. Växten betecknas som sårbar på den nationella rödlistan (Gärdenfors 2005), men i vårt landskap är den närmast starkt hotad.
Första fynd
Först funnen i Västervik Lofta på en torr gärdesren 1813 (Christian Stenhammar i Swartz’ herbarium i S). Fyndet publicerades i första upplagan av Hartmans flora (Hartman 1820) under namnet Erythraea Centaurium men utan lokal: ´Calm. län Stenh.´.
Lokaler
Samtliga lokaler. Hultsfred Lönneberga Bäckefall (Dusén 1868), renar omkring en liten åker (Kernell ms 1867). Högsby Fågelfors vid bron över Emån strax nedom sjön Ryningen (B. Hesselman enligt Hård ms 1924). Högsby Blankebro 1891 (B. Hesselman i S och UPS). Kalmar Halltorp Uttersbo 1874 (M. Johnson i UPS); Värnanäs 1876 (P. Hebert i LD). Kalmar 1866 (E. V. Ekstrand i GB LD och OHN), 1888 (B. Magnét i Vvik, !ThK 2005); Ängö 1850 (C. A. Westerlund i S); Ölandsmotet, Ängöledens västra ren (4G6g 4336), vägdike, 1990 (CrA, belägg i LD, !ThK), 1995 (Edqvist & Rühling 1996), 327 ex 2000 (TsB), 23 ex 2005 (TsB), stark variation mellan åren. Mönsterås Mönsterås Björnö (5G4i 2835), åkerren, ett 10-tal ex 2000 (SwJ, belägg i OHN, !ThK), ca 100 ex 2001, 10 2002 och 2003, mer än 100 2004 (allt SwJ). Oskarshamn Döderhult Stora Saltvik 1923 (I. Gustafsson i LD). Kristdala Bankhult, 1860-talet (W. T. Regnéll i WRe, !ThK). Misterhult 1883 (J. G. Gunnarsson i S); Blå Jungfrun, strandbacken ovanför bryggan 1914 (G. E. Du Rietz i UPS) = Blå Jungfrun 1925 (C. Skottsberg i GB) = södra hamnen 1925 (J. A. Nannfeldt i UPS) = öster om stenbrottet (5H9b 2348), 1984 (I. Ottosson), 30 ex 1994 (N. Edlund), 1995 (Edqvist & Rühling 1996); Vinön 1833 (Lindhagen ms 1833). Vetlanda Skirö Lorensnäs (P. Bråkenhielm 1972). Ökna (N. J. Scheutz enligt T. M. Fries 1858). Vimmerby Djursdala Björkesnäs (A. A. W. Lund enligt Scheutz 1871). Södra Vi Kasnäs, hage, 1843 (Fröleen ms 1844); Molid 1904 (J. Bäck i OHN, !ThK 2001); Skärstads gärde 1850 (Engstrand ms 1850), 1853 (Moberger ms 1854); vid sjön Krön 1824 (Bergman ms 1825); vid sjön Krön nära kyrkan 1842 (Cornelius ms 1842). Västervik Gamleby Fruberget 1964 (S.-O. Aleljung ms 1964). Gladhammar Kilmare, några exemplar på ett mycket högt berg, 1821 (Hallberg ms 1821). Hallingeberg (N. J. Scheutz enligt Hartman 1861). Hjorted (Scheutz 1861), 1862 (P. Tham i GB och S); Nynäs (Östberg ms 1867); prästgården 1861 (C. F. Willd enligt belägg i Liljenstolpes herbarium; Stenar ms). Lofta se primäruppgifter. Loftahammar Båtsudden (7H3b 1420), strandäng, 1983 (AK, belägg i OHN, !ThK). Törnsfall Rössle 1861 (N. J. Scheutz i UPS), 1864 (E. Wahlén i UPS), 1878 (A. Segerstedt i Vvik); Svinnersbo (H. Holmgren i GB och LD). Ukna Stjälkhammar (7G8f), betesmark, 1 ex 2001 (G. Bengtsson MgE). Västervik (E. Fries i C. H. Wettermarks herbarium enligt Wettermark ms 1861); Lucerna, bukten i N-änden (7H0a 3813), torr gräsplan vid brackvatten, 1986 (BD), ej återfunnen 1995 (Edqvist & Rühling 1996); Segersgärde (Lundin 1933); Stuverum 1920 (E. Almquist i S och UPS); 500 m SO Stuverum (7G1j 3236), betad torräng, ett 50-tal ex 1981 (BD, belägg i Vvik), ej återfunnen 1995 (Edqvist & Rühling 1996) men däremot 2006 (RK, belägg i OHN); Vålningebo (Lundin 1933). Västrum Horn (C. E. Gustafsson ms 1923). Åtvidaberg Gärdserum Götestorp, Kullaängen, 1849 (Sondén ms 1850 under namnet Erythraea linariifolia [E. Centaurium = flockarun enligt recensenten]).
Förekomsten vid Kalmar Kalmar har varit omstridd. Moqvist (1848) angav att den var funnen ´af Hr Wernberg wid Engö och fl. st. wid stränderna´, medan Westerlund (1852c) skrev: ´Att Erythraea Centaurium är att finna på hafsstränderna vid Calmar åtager jag mig ej att controllera, emedan jag aldrig kunnat finna spår af den på Calmarflorans område´. Sjöstrand (1863) skrev drastiskt ´Calmar (otroligt!)´ och Sterner (ms 2) betecknade de publicerade uppgifterna som oriktiga. – Dock finns det 1800-talsbelägg såväl från Kalmar (se lokalförteckningen) som från två sydligare lokaler (i Halltorp). Den aktuella förekomsten utmed Ängöleden kanske snarast beror på trafikspridning från Öland.
Oriktig uppgift. Oskarshamn Oskarshamn Gunnarsö 1933 (A. Johansson enligt Rühling 1997); belägget i OHN är kustarun C. littorale var. littorale.
Förekomsten vid Kalmar Kalmar har varit omstridd. Moqvist (1848) angav att den var funnen ´af Hr Wernberg wid Engö och fl. st. wid stränderna´, medan Westerlund (1852c) skrev: ´Att Erythraea Centaurium är att finna på hafsstränderna vid Calmar åtager jag mig ej att controllera, emedan jag aldrig kunnat finna spår af den på Calmarflorans område´. Sjöstrand (1863) skrev drastiskt ´Calmar (otroligt!)´ och Sterner (ms 2) betecknade de publicerade uppgifterna som oriktiga. – Dock finns det 1800-talsbelägg såväl från Kalmar (se lokalförteckningen) som från två sydligare lokaler (i Halltorp). Den aktuella förekomsten utmed Ängöleden kanske snarast beror på trafikspridning från Öland.
Oriktig uppgift. Oskarshamn Oskarshamn Gunnarsö 1933 (A. Johansson enligt Rühling 1997); belägget i OHN är kustarun C. littorale var. littorale.
