Utanför odling påträffades denna nattljusart under 1800-talet och 1900-talets första decennier mest som förvildad, särskilt ofta på och vid kyrkogårdar och prästgårdar. I början av 1880-talet började arten så dyka upp på stationsområdena. I våra dagar är den huvudsakligen trafikspridd och finns på torr, grusig eller sandig jord t.ex. på bangårdar, järnvägsbankar och vägkanter, i grustäkter, på industriplaner och på annan skräpmark. Som förvildad är den numera ovanlig (har i odling ersatts av storblommigare arter, särskilt jättenattljus O. glazioviana).

Bestämningssvårigheter. Före år 1994 redovisades mer eller mindre alla fynd av Oenothera som O. biennis utan närmare kontroll. Detta är beklagligt, eftersom flera arter är inblandade och stora förändringar i deras vanlighet har inträffat under 1900-talets senare del.

Från tiden fram till 1977 finns det kontrollbestämda belägg av Oenothera från 50 rutor; O. biennis föreligger från 42 av dessa. Efter 1977 är fördelningen helt annorlunda. Det finns belagda eller i övrigt helt säkra uppgifter om Oneothera från 48 rutor, men O. biennis är endast funnen i 27 av dessa. Den höga frekvensen av andra nattljus än O. biennis i det aktuella materialet (särskilt jättenattljus O. glazioviana och pricknattljus O. rubricaulis, den senare ofta felbestämd till O. biennis!) gör att inventeringsuppgifter utan belägg inte kan godtas. De redovisas här under släktet.

Det är uppenbart att O. biennis fram till senare delen av 1900-talet var den helt dominerande arten i släktet och att den nu inte längre är det. Att jättenattljus och pricknattljus har ökat starkt står utom allt tvivel, däremot går det inte att säga säkert om nattljus O. biennis har minskat – kanske är det bara i förhållande till de andra arterna den trätt tillbaka. Det är möjligt att den verkligen har blivit sällsyntare i norra Småland (mycket få aktuella säkra fynd har gjorts där, men många av pricknattljus), medan den inte har blivit det i söder (där antalet aktuella fynd fortfarande är ganska högt).