vanlig smörblomma
Ranunculus acris subsp. acris
Smörblomma växer på nästan all slags mer eller mindre öppen mark utom den fuktigaste och den torraste – naturlig betesmark, betesvallar, gårdskanter, vägrenar, åkerkanter, bryn och skräpmark. Särskilt riklig blir den i fuktig betesmark, gynnad dels av gödslingen, dels av att den på grund av sin brännande smak inte äts av djuren. Förr var den vanlig i lite frodigare slåttermark (jämför primäruppgiften!). Vid torkning försvinner den brännande smaken, och hö som innehåller smörblomma är fullt användbart. – Smörblomman hör till de arter som ökar på grund av den höga kvävebelastningen i dagens landskap; rikligt av vanlig smörblomma gör sällan botanisten glad.
Första fynd
Först noterad av Modéer (1767) från ´god hårdvall´ [ett slags slåttermark] i Kalmar Halltorp och Mortorp.
Bygdenamn och bruk
smörblomster (Fryele; Forsander ms 1810), solskålar (E. Fries ms 1810), solöga (Scheutz ms), smörört (Hallaryd, Göteryd), smörros (Blackstad), smörskål (Källeryd), gullskål (Göteryd). De fyra sist nämnda hos Vide (1966). Avvikande namn är gula tusensköner (Fryele; Forsander ms 1810) och koblomma (Bankeryd; Vide 1966). – Namnen användes säkerligen också om andra smörblommor.
Utbredning
Funnen i 1405 rutor; tidigare uppgifter från 303 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.