tusensköna
Bellis perennis
Tusensköna växer i låg vegetation på måttligt fuktig, näringsrik gräsmark, framför allt i gräsmattor men även i åkervallar och på betesmark. Man kan också se den längs markvägar och på gårdsplaner. Arten gynnas av bete, gräsklippning och nötning.
Tusenskönan är kanske ursprunglig i Skåne men knappast i Småland. I vårt landskap odlades den som prydnadsväxt redan vid Linnés barndomshem (Linné ms 1732; i två former, dels Bellis hortensis flore pleno, på svenska pyttar, dels Bellis hortensis rubra flore multiplici fistuloso, på svenska tusensiön). Andra tidiga uppgifter om tusensköna som trädgårdsväxt finns från Vaggeryd Hagshult och Värnamo Fryele 1809, Växjö Växjö 1810 och Nybro Madesjö Flerohopp 1818 (Forsander ms 1809b, ms 1809c, ms 1810a, ms 1812–20). Som vildväxande var den ännu vid ingången av 1860-talet bara känd från Kalmar Kalmar och Eksjö Ingatorp Sjögle (Brogren ms 1848). Under resten av 1800-talet tillkom i genomsnitt 5 socknar per decennium, under perioden 1900–1950 i genomsnitt 10. Det dröjde alltså en bit in på 1900-talet innan tusenskönan hade blivit en vanlig växt.
Spridningen har huvudsakligen skett med gräsfrö och vallfrö, vilket framgår såväl av det nutida förekomstsättet som av de få föreliggande äldre uppgifterna om miljö (åkrar och vallodlingar). Förvildning torde ha spelat en relativt blygsam roll.
Funnen i 1198 rutor; tidigare uppgifter från 110 rutor. Vanlig, dock med något lägre frekvens i nordost och sydväst. – Dels en sen kulturföljeslagare, dels förvildad; bofast.
Tusenskönan är kanske ursprunglig i Skåne men knappast i Småland. I vårt landskap odlades den som prydnadsväxt redan vid Linnés barndomshem (Linné ms 1732; i två former, dels Bellis hortensis flore pleno, på svenska pyttar, dels Bellis hortensis rubra flore multiplici fistuloso, på svenska tusensiön). Andra tidiga uppgifter om tusensköna som trädgårdsväxt finns från Vaggeryd Hagshult och Värnamo Fryele 1809, Växjö Växjö 1810 och Nybro Madesjö Flerohopp 1818 (Forsander ms 1809b, ms 1809c, ms 1810a, ms 1812–20). Som vildväxande var den ännu vid ingången av 1860-talet bara känd från Kalmar Kalmar och Eksjö Ingatorp Sjögle (Brogren ms 1848). Under resten av 1800-talet tillkom i genomsnitt 5 socknar per decennium, under perioden 1900–1950 i genomsnitt 10. Det dröjde alltså en bit in på 1900-talet innan tusenskönan hade blivit en vanlig växt.
Spridningen har huvudsakligen skett med gräsfrö och vallfrö, vilket framgår såväl av det nutida förekomstsättet som av de få föreliggande äldre uppgifterna om miljö (åkrar och vallodlingar). Förvildning torde ha spelat en relativt blygsam roll.
Funnen i 1198 rutor; tidigare uppgifter från 110 rutor. Vanlig, dock med något lägre frekvens i nordost och sydväst. – Dels en sen kulturföljeslagare, dels förvildad; bofast.
Första fynd
Utanför odling tidigast noterad 1818 från en barlastplats i Kalmar Kalmar av Forsander (ms 1812–20) och därefter från en åkerren vid slottet i samma stad (Sjöstrand ms 1831). Arten publicerades först av Moqvist (1848) från Kalmar Stensö och Sandås.
Bygdenamn och bruk
Bygdenamn. Vanliga namn, särskilt i västra och sydvästra Småland, var pytta och pyttor (i Västbo även pytteblomma; J. Christoffersson ms 1993b). Röda former kallades ofta rödpytta (vit tusensköna hette vitpytta i Slätthög, vitling i Haurida). Silkepyttor är ett namn från Virestad (J. Christoffersson ms 1993b). Tusensköna (känt från några socknar i sydväst och nordost) blir tusanskönt i Kulltorp och tusing i västra Jönköpings län. Den dubbla, röda formen kallades vackra flickor i Dalhem (Vide 1966) och Blackstad (Bruce ms 2). Tidlösa var i Västbo ett sammanfattande namn på flera vårblommor, däribland denna (J. Christoffersson ms 1993b). – Då inget annat anges är namnen hämtade från Vide 1966.
Variation
Odlade former har oftast fyllda, röda, skära eller vita korgar.
