Akleja är ursprunglig i stora delar av Europa norrut till Östersjöns södra strand. I Sverige anses den inte vara spontan, men den har odlats sedan medeltiden som prydnads- och läkeväxt och har säkert förvildats lika länge. Från Småland är den känd i kultur sedan tidigt 1700-tal, då Nils Linnaeus hade den ´i olika färger´ i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732, som Aquilegia hortensis eller på svenska ackerleija). Arten odlas fortfarande mycket och sprider sig kring bebyggelse, runt torpplatser, på vägkanter, i skogsbryn, hagmark, bäckdalar och frisk, mullrik lövskog. I stora delar av Småland är förekomsterna i regel sparsamma och mer eller mindre tillfälliga, men traktvis, särskilt på bas- och näringsrikt underlag kring Vättern och i trakten av Tranås, har aklejan naturaliserats och utvecklat ymniga förekomster.

De rika förekomsterna i norra Småland föranledde 1800-talsbotanisterna att betrakta växten som ursprunglig här (´absque dubio aboriginea ut abundantissima in montibus et pinetis desertissimis Smolandiae supremae rupestris´, [utan tvivel ursprunglig och ytterst talrik i berg och mycket öde barrskog i norra Smålands bergstrakter], E. Fries (1835), ´Husqvarnabergen ymnig och fullkomligt inhemsk bland Berberis etc.´, Scheutz 1864).