Skogsalm
Almen föredrar frisk eller fuktig, mull- och näringsrik mark. Den är skuggtålig under uppväxten och hävdar sig därför väl i konkurrens med andra skogsträd. Som spontan växer den i små bestånd i sydvända, blockiga lövskogssluttningar, i raviner och bäckdalar. Dessutom uppträder almen inblandad i lövskog med ek, lind och hassel. Vid stränder växer den ibland tillsammans med klibbal. Arten påträffas även i skogsbryn, på hyggen och i steniga hagar.

Arten odlas mycket ofta som prydnadsträd och sprids genom de vindburna frukterna lätt till bryn, småskog och kulturmark i närheten av bebyggelse. Under 1900-talet har denna spridning fått en mycket stor omfattning, och en stor del av de almar man idag ser i landskapet är förvildade.

Epidemier av den s.k. almsjukan har periodvis drabbat träden. Den senaste och hittills svåraste slog igenom med full kraft i Europa efter andra världskriget. Farsoten orsakas av en svamp vilken sprids av almsplintborrar. Svampen täpper till almens kärlsträngar, så att trädet dör av uttorkning.

Märkesträd. Den grövsta alm, som uppmätts i Småland, växte i Värnamo Fryele (O. Persson 1982). När den föll i en storm 1969 hade den en stamomkrets på över 7 meter.