Fågelbär
Sötkörsbär föredrar frisk, mull- och näringsrik jord och väljer gärna blockig eller stenig mark. Det växer särskilt i skogsbryn och i gles lövskog men även på betesmarker och åkerkanter, kring stenrösen och i vägrenar. Hur vanligt det är framgår bäst under senvåren, när arten i vissa trakter helt präglar odlingsbygden med sin rika blomning. Ändå är dess spridning i landskapet av sent datum, och det är tveksamt om arten över huvud taget är ursprungligt vild hos oss.

I gammal tid verkar det heller inte ha varit så allmänt spritt i odling som nu. I trädgården vid Linnés barndomshem i Älmhult Stenbrohult fanns trädet inte (men man hade surkörbär P. cerasus, Linné ms 1732). Elias Fries nämnde det aldrig från Hylte Femsjö och under sin studietid i början av 1810-talet i Växjö Växjö var det surkörsbär han påträffade. Dock nämner Linné (1745b) att ´ej allenast aplar och päron utan ock plommon samt körsebär ... blevo fördärvade´ den svåra vintern 1740–41, och med körsebär avses här enligt registret P. avium.

Som vildväxande var arten en stor sällsynthet ännu vid 1800-talets mitt. Före 1850 kände man bara två lokaler, primärlokalen och Jönköping mellan Jönköping och Gränna (först hos Hartman 1838). Dessa lokaler är fortfarande de enda hos Scheutz (1864), och från Kalmar län nämnde Sjöstrand överhuvudtaget (1863) inte arten. Ännu vid 1800-talets utgång finns sötkörsbäret bara dokumenterat från 16 platser i landskapet. Spridningen, som säkerligen ombesörjs av bärätande fåglar, har alltså i stor utsträckning skett på 1900-talet. Den pågår ännu – under inventeringen på 1980-talet sågs arten i många områden bara som ungplantor nära bebyggelse.