Småsporre är ursprunglig i stora delar av Europa och i västra Asien. Till Småland kom den troligen först med barlast. Därnäst gjordes några fynd på landsbygden: Vetlanda Korsberga och Vimmerby Tuna Kulltorp (båda Scheutz 1862) samt Jönköping Gränna Mällby 1873–80 (E. von Otter i S, V. Andersson i Vvik). Omständigheterna kring dessa fynd är inte kända. 1884 dök arten så upp på Alvesta Vislanda station och sedan blev fynden längs våra järnvägar snabbt fler. Vid 1900-talets mitt var den så utmärkande för spårområden och banvallar att ´en karta över dess svenska utbredning ser ut att vara tagen ur Sveriges kommunikationer´ (Selander 1955). Fortfarande är den konkurrenssvaga arten betydligt vanligare längs järnvägarna än någon annanstans, men numera förekommer den även på andra torra, grusiga eller sandiga platser som grustag och vägkanter.
Funnen i 325 rutor; tidigare uppgifter från 76 rutor. Vanlig öster och sydost om Vättern samt längs järnvägar framför allt i västra Småland; i övrigt mestadels sällsynt. – Sentida kulturföljeslagare; bofast.