färgkulla
Cota tinctoria
Mer information om arten
Färgkulla växer på öppen, oftast grusig eller sandig mark i torra, varma miljöer. Den gynnas av god näringstillgång och basrika jordar. Arten är vanligast på vägkanter, bangårdar, utfyllnader, industritomter och avfallsplatser, men man kan också finna den i störd ängsmark, då ofta på grusåsar, och i ängsfragment på klipphyllor.
Växten härstammar från sydöstra Europa och västra Asien. Till Sverige har den huvudsakligen förts in med säd och vallfrö. Från tiden före 1850 är endast åtta fynd kända från landskapet, men därefter ökade antalet lokaler snabbt, och arten uppträdde i åkrar och klöverfält över hela Småland ända in på 1950-talet. Därefter har arten nästan helt försvunnit från landskapets sydvästra hälft, sannolikt eftersom införseln av frö upphörde och arten inte hade lyckats få fäste där. I den näringsrikare och torrare nordöstra hälften har arten däremot etablerat sig varaktigt.
En del av dagens färgkullebestånd torde ha sitt ursprung i odling. Arten odlas nämligen som tvåårig prydnadsväxt (och tidigare för växtfärgning). Den fanns 1817 i den botaniska trädgården på Visingsö i Jönköping (Forsander hos Zetterstedt 1878).
Funnen i 448 rutor; tidigare uppgifter från 306 rutor. Vanlig öster och sydost om Vättern, ganska vanlig i övriga delar av landskapets nordöstra hälft, sällsynt i resten av Småland. – Sentida kulturföljeslagare; bofast.

Första fynd

Leonard Gyllenhaal (ms) såg denna art under perioden 1773–75 dels i Jönköping Gränna, dels i Tjust. Den publicerades från Kalmar Kalmar ´närmaste omgifning´ av Moqvist (1848).

Bygdenamn och bruk

gula prästakragar (Göteryd, Hallaryd, Vide 1966; Hallingeberg, Bruce ms 2; namnet användes också för gullkrage Glebionis segetum); gul prästaskalle (Väckelsång; Vide 1966); oxöga (Linné ms 1725); lettblomster (Scheutz ms; ”letta” = färga, blomkorgarna har varit mycket använda för att färga yllegarn gult).

Variation

Former med blekgula till nästan vita strålblommor förekommer såväl spontant som i odling.
karta