rödmålla
Oxybasis rubra
Rödmållan kräver liksom blåmållan (som den ofta har sällskap med) kväverik, öppen jord. Den är vanligast vid och på gödselstäder men påträffas ganska ofta även i stallgödslade trädgårdar och potatisland, på ladugårdsplaner, jordhögar och utfyllnader. På soptippar kan den ibland uppträda i stor mängd. Den ses även på industritomter och i hamnar (förr uppträdde den på barlast). Under 1800-talet tycks den ha trivts på den tidens gödselbemängda stadsgator – åtminstone angav Scheutz (1864) den från ´gator´ med lokalerna Jönköping och Växjö Växjö; Forsander (ms 1821–60) antecknade den 1821 i Växjö ´på gatan utanför Dahlbergs´. – Några gånger är rödmållan sedd på tånggödslade havsstrandängar, och i Västervik Loftahammar Askhällarna (7H1b 2242) växte den 1992 uppe på ett klippigt skär (RK).
Funnen i 263 rutor; tidigare uppgifter från 59 rutor. Ganska vanlig längst i sydost samt öster och söder om Vättern, i övrigt mindre vanlig eller sällsynt. – Ursprunglig (på havsstränder), i övrigt en gammal kulturföljeslagare.
Funnen i 263 rutor; tidigare uppgifter från 59 rutor. Ganska vanlig längst i sydost samt öster och söder om Vättern, i övrigt mindre vanlig eller sällsynt. – Ursprunglig (på havsstränder), i övrigt en gammal kulturföljeslagare.
Första fynd
Först noterad av Forsander (ms 1811) från Växjö Växjö åt Kronoberg. Först publicerad av Scheutz (1857) under namnet Blitum rubrum som ganska vanlig i östra, norra och mellersta Småland (´Or., Bor. et Med. p.´).
