Rödsvingeln är inhemsk vid kusten, där den i strandängens övre delar hör till de viktigaste arterna. Inne i landet är den troligen ursprunglig åtminstone i rikkärrskanter. Gräset är slåtter- och betesgynnat och har med tiden kommit att ingå i olika hävdade växtsamhällen, särskilt frisk till fuktig betesmark och slåttermark. Det är också vanligt på annan kulturmark, som skogsbryn, vägkanter, åkerrenar och skräpmark. Rödsvingel används ofta för insådd på vägslänter och i gräsmattor.
Vanlig rödsvingel ssp. rubra har korta utlöpare och är inte tuvad. Färgen är i regel rent grön; småaxen kan vara håriga eller kala. Det är den vanligaste rasen i inlandet såväl som vid havet; den är även ett allmänt gräsmattegräs.
I strandängar och i saltstänkta klippspringor vid havet påträffas ssp. juncea, daggsvingel. Den är tuvad och har en starkt blågrön färgton. Vippan är kort och småaxets tomfjäll är kala. Övergången till vanlig rödsvingel, ssp. rubra, förefaller emellertid vara kontinuerlig. Underarten har antecknats från 45 rutor från Kalmar Ryssby till Västervik Gamleby men har ej beaktats av alla inventerare och är säkerligen vanlig längs hela kusten.
Från början insådd i gräsmattor och vallar är ssp. commutata (ssp. fallax), tuvsvingel, som noterats från 12 rutor, oftast i parker, där den i många fall torde härstamma från de insådder med sydtyskt gräsfrö som skedde kring sekelskiftet 1900 (Hylander 1943). Underarten bildar täta och höga tuvor och saknar utlöpare. Bladen är långa och fina, småaxen kala och grågröna.
Förvildad på kulturmark är också den från 16 rutor antecknade ssp. megastachys (ssp. multiflora), jätterödsvingel, som har höga strån, breda blad och vippa med ett stort antal upp till 12 mm långa småax.
Första fynd
Variation
Utbredning
Funnen i 1413 rutor; tidigare uppgifter från 213 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.