brakved
Frangula alnus
Rhamnus frangula
Brakved växer på både torr och fuktig eller rentav våt mark och i såväl näringsfattiga som näringsrika miljöer. Arten är mest påfallande i fattigkärr, särskilt mot kanterna av skogskärr, i sumpskog, i övergången mot myrar, innanför porsbältet på sjöstränder, i bäcksnår, på tuvorna i alkärr samt i fuktiga skogsbryn. Den påträffas också i ganska torr löv- och blandskog, på bergknallar och i tallskog. Växten är kulturgynnad och uppträder t.ex. på betesmarker och åkerholmar, längs vägar och på torra industritomter. Den är en av de arter som koloniserar fuktig, övergiven åkermark.
Första fynd
Tidigast noterad 1741 av Linné (1745b) från Älmhult Stenbrohult: ´Frangula, Fl. Svec. 194, som här kallades törste, bruktes till krut.´
Bygdenamn och bruk
torskebär (Bondstorp); torste, törste (ett 20-tal socknar i västra och södra Småland; Linné 1745a och E. Fries ms 1810a använder formen torste); träst, trästebärsbuske, trästeträ (några socknar i östra Småland); trösk(e), tröskebär(sbuske), trösklabär (drygt 10 socknar, de flesta i västra Småland); tröskle (Scheutz ms). “Torske“, “tröske“ och deras härledningar syftar dels på “torsk“, en munsjukdom hos barn, dels betyder de “halvruttet trä“; ibland använde man dem i den förra, ibland i den senare betydelsen. – Namn på brakved är också ormbär (fyra spridda socknar), bosbär (några socknar i sydost; “bose“ = orm); snokbär (åtta socknar i Kalmar län; Modéer 1776 anger snokebärsträd från Voxtorp och Halltorp). Alla uppgifter utom dem som särskilt anges ovan från Vide (1966).
Utbredning
Funnen i 1402 rutor; tidigare uppgifter från 355 rutor. Mycket vanlig överallt (saknas dock i nutid på Visingsö i Jönköping). – Ursprunglig.