P. communis; bladvass

Vassen, vårt mest högvuxna gräs, är en karaktärsväxt för de näringsrika sjöarna, där den bildar täta och ensartade bestånd, ibland innanför en bård av säv Schoenoplectus lacustris, sjöfräken Equisetum fluviatile och flytbladsvegetation. Vid brackvattensstränder växer den huvudsakligen i de inre vikarna och i de lägre delarna av strandängen. Den påträffas också i sumpiga strandskogar och lövkärr.

I fattigmyrar och gungflyn utvisar stråk av gles vass var näringsrikare markvatten silar fram över myrytan. På sådana platser söker man ibland med framgång lite mera krävande, småväxta myrarter som nålstarr Carex dioica, snip Trichophorum alpinum och myggblomster Hammarbya paludosa.

Under 1900-talets senare decennier har vassen kommit in vid skogs- och myrgölar, där den bildar täta bestånd i gungflyna närmast vattnet. Arten blir också allt vanligare i många andra vatten, i havsstrandängar och gamla slåtterängar, i dikade kärr, diken och fuktiga åkrar samt på vägrenar och skräpmark. Orsakerna är främst att näringstillgången ökat genom gödning, kalhuggning och vattenavledning, att slåtter, bete och vasstäkt (för taktäckning) upphört samt att nya, för arten lämpliga miljöer skapats. Mycket stora arealer med artrika strandängar vid havet och vid insjöar har under de sista femtio åren övergått i ogenomträngliga vasshav till följd av upphörd hävd.

Oönskad igenväxning kan bekämpas genom slåtter, genom bränning på vintern eller genom att man fräser upp och transporterar bort rotmassorna. Bete med nötkreatur är också bra; vass är mycket beteskänslig. – Vid reglerade sjöstränder har bladvassarna ibland försvunnit.