lundbräken
Dryopteris dilatata
Mer information om arten

Lundbräken växer på inte alltför näringsfattig mulljord. I ängsartad skogsmark påträffas den särskilt i bäckdalar och raviner eller på annan mark med rörligt markvatten. Typiska växtplatser är granskogssluttningar, alkärr och kanterna av skogsdiken. Ormbunken återfinns också vid mera stillastående vatten, t.ex. i sumpskog, vid kärrkanter och myrgölar. I mellan- och ytterskärgården anträffas den i klippskrevor. På odlad mark växer den i allmänhet torrare, t.ex. i bryn, på åkerholmar, vid rösen och stengärdsgårdar, och den kan till och med växa – om än förkrympt och gulgrön – i stenfält och sydvänd rasmark.

Lundbräken växer ofta i grupper, i inlandet gärna tillsammans med nordbräken.

Första fynd

Först publicerad av Westerlund (1852b) från Kalmar Kalmar under namnet Polystichum spinulosum β dilatatum med frekvensuppgiften allmän, men på den tiden innefattade namnet även nordbräken D. expansa. Som skild från denna först publicerad av Nannfeldt (1966), som på sin karta hade 20 småländska lokaler. – Först samlad i Jönköping Bankeryd Granbäck 1871 (K. A. T. Seth i UPS under namnet Polystichum spinulosum, ombestämd av Nannfeldt 1963).

Utbredning

Funnen i 1125 rutor; säkra tidigare uppgifter från 31 rutor. Vanlig i större delen av landskapet men tunnar ut i mellersta delen av östra Smålands inland, där den bara är ganska vanlig. Vid kusten är frekvensen åter högre, och arten är i klippskärgården den vanligaste ormbunken. – Ursprunglig.

Även med hänsyn taget till att alla äldre uppgifter inte kunnat utnyttjas (se under samlingsrubriken) verkar det som om lundbräken har ökat under 1900-talet – sannolikt en följd av förbuskningen och den ökade tillgången på skogsmark.

karta