kattmynta
Nepeta cataria
Kattmynta är förmodligen spontan i södra Europa men har spritts med kulturen till norra Europa och Nordamerika. Arten har ett rykte som medicinalväxt och har säkert tagits in under medeltiden till Sverige för odling; som förvildad är den mer eller mindre bofast norrut till Värmland och Uppland men har nu blivit sällsynt.
Från Småland finns ett par belägg för att den odlats. Så noterade Forsander (ms 1809) den i Earyds trädgård i Värnamo Fryele. Växten kallades där citronmeliss, och det tyder på att det gällde den citrondoftande varianten; kanske odlades den där som doftväxt snarare än medicinalväxt. Vidare rapporterade A. Hallengren den som odlad från Älmhult Virestad, exempelvis i Lycke (Hård ms 1924), och Gustafsson (ms 1921) angav den som ´odlad och sannolikt till en del själfsådd, nu utgången´ från Växjö Dädesjö Asby Östergård. I den småländska 1800-talslitteraturen uppfattades dock inte kattmynta som odlad eller förvildad. Det är därför svårt att tro att arten på alla sina småländska lokaler skulle vara en odlingsrest. Kanske kan den, liksom många andra kulturföljeslagare, även ha blivit omedvetet förd till nya platser av människan.
I Småland har arten inte varit alltför sällsynt, och den är känd från de flesta delar av landskapet. Den verkar ha haft ungefär samma frekvens till in på 1920-talet (nästan hälften av alla fynd är gjorda år 1900 eller senare). När den började bli ovanligare går inte att säga, eftersom det är ont om botaniska noteringar mellan 1930 och 1970. Arten har säkert inte haft lång kontinuitet på alla sina småländska lokaler; det finns flera exempel på att förekomster har upphört även i gammal tid, exempelvis vid Alvesta Skatelöv Huseby (se primäruppgiften), i Emmaboda Långasjö (sedd av Scheutz på 1860-talet men ej av Elgqvist kring sekelskiftet) och i Jönköping Öggestorp (sedd 1870 men ej 1919, K. Johansson ms). Å andra sidan har den funnits åtminstone sedan 1887 vid Kalmar Kalmar slott.
Kattmyntan växer på frisk eller torr, närings- och kväverik, mullblandad, gärna grusig eller stenig jord. I Småland påträffas den vid gödselstäder, utanför hönshus, vid eller på murar och i andra gårdsmiljöer samt i grustag, på utfyllnader och liknande. Förr i tiden kunde man se den vid bygator (Jönköping Gränna, Hultsfred Mörlunda).
Kattmyntans plantor gror endast där konkurrensen från andra växter är svag (Svensson & Wigren 1984c). Arten är flerårig men kan i gynnsamma fall komma i blom redan första året. Förekomsternas storlek kan därför växla snabbt alltefter förutsättningarna (jämför Alvesta Skatelöv Fårhyltan). Även den vuxna plantan fordrar öppna miljöer för att trivas. Växten har tunga frukter och har därmed svårt att sprida sig till nya platser. Den är hos oss dåligt vinterhärdig. Dess lokaler liknar hjärtstillans Leonurus cardiaca och bosyskans Ballota nigra, och de bör skötas på samma sätt som dessa.
Numera odlar man – trots dess starka dragningskraft på katter – åter kattmynta i privata trädgårdar, och några av de aktuella fynden representerar nog relikter eller utkast från sådan odling.
Funnen i 20 rutor; tidigare uppgifter från 83 rutor. – Gammal kulturföljeslagare.
Kattmynta betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).
Från Småland finns ett par belägg för att den odlats. Så noterade Forsander (ms 1809) den i Earyds trädgård i Värnamo Fryele. Växten kallades där citronmeliss, och det tyder på att det gällde den citrondoftande varianten; kanske odlades den där som doftväxt snarare än medicinalväxt. Vidare rapporterade A. Hallengren den som odlad från Älmhult Virestad, exempelvis i Lycke (Hård ms 1924), och Gustafsson (ms 1921) angav den som ´odlad och sannolikt till en del själfsådd, nu utgången´ från Växjö Dädesjö Asby Östergård. I den småländska 1800-talslitteraturen uppfattades dock inte kattmynta som odlad eller förvildad. Det är därför svårt att tro att arten på alla sina småländska lokaler skulle vara en odlingsrest. Kanske kan den, liksom många andra kulturföljeslagare, även ha blivit omedvetet förd till nya platser av människan.
I Småland har arten inte varit alltför sällsynt, och den är känd från de flesta delar av landskapet. Den verkar ha haft ungefär samma frekvens till in på 1920-talet (nästan hälften av alla fynd är gjorda år 1900 eller senare). När den började bli ovanligare går inte att säga, eftersom det är ont om botaniska noteringar mellan 1930 och 1970. Arten har säkert inte haft lång kontinuitet på alla sina småländska lokaler; det finns flera exempel på att förekomster har upphört även i gammal tid, exempelvis vid Alvesta Skatelöv Huseby (se primäruppgiften), i Emmaboda Långasjö (sedd av Scheutz på 1860-talet men ej av Elgqvist kring sekelskiftet) och i Jönköping Öggestorp (sedd 1870 men ej 1919, K. Johansson ms). Å andra sidan har den funnits åtminstone sedan 1887 vid Kalmar Kalmar slott.
Kattmyntan växer på frisk eller torr, närings- och kväverik, mullblandad, gärna grusig eller stenig jord. I Småland påträffas den vid gödselstäder, utanför hönshus, vid eller på murar och i andra gårdsmiljöer samt i grustag, på utfyllnader och liknande. Förr i tiden kunde man se den vid bygator (Jönköping Gränna, Hultsfred Mörlunda).
Kattmyntans plantor gror endast där konkurrensen från andra växter är svag (Svensson & Wigren 1984c). Arten är flerårig men kan i gynnsamma fall komma i blom redan första året. Förekomsternas storlek kan därför växla snabbt alltefter förutsättningarna (jämför Alvesta Skatelöv Fårhyltan). Även den vuxna plantan fordrar öppna miljöer för att trivas. Växten har tunga frukter och har därmed svårt att sprida sig till nya platser. Den är hos oss dåligt vinterhärdig. Dess lokaler liknar hjärtstillans Leonurus cardiaca och bosyskans Ballota nigra, och de bör skötas på samma sätt som dessa.
Numera odlar man – trots dess starka dragningskraft på katter – åter kattmynta i privata trädgårdar, och några av de aktuella fynden representerar nog relikter eller utkast från sådan odling.
Funnen i 20 rutor; tidigare uppgifter från 83 rutor. – Gammal kulturföljeslagare.
Kattmynta betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).
Första fynd
Först noterad från Småland av Linné i Alvesta Skatelöv vid Huseby (´Hosaby´) bruk år 1741 enligt Öländska och Gotländska Resa (Linné 1745b). Den är ej sedd där senare men fanns på 1990-talet vid Fårhyltan i samma socken (se lokalförteckningen).
Bygdenamn och bruk
tyska nässlor (Skatelöv; ”tysk” = ungefär ’utländsk’; namnet användes ännu på 1990-talet om det bestånd som växte vid Fårhyltan; jämför tyska näter om stinksyska Stachys sylvatica; J. Christoffersson ms 1993b).
Lokaler
Aktuella uppgifter. Alvesta Skatelöv Fårhyltan (4E8d 1836), intill gödselstack, 1 stort ex, trängt av nässlor, 1990, borta 1991 (ÅW, belägg i OHN), 1 ex invid boningshuset, ej vid ladugården, 1992 (ÅW), 20–30 blommande ex, många småplantor, 1993 (StJ, fotobelägg, !ThK), 47 ex 1994, 53 ex 1995 (båda ÅW), 12 ex 1996 (huset obebott), 2 ex 1997 och 1998, ej på 2000-talet (allt StJ). Hultsfred Målilla Flathult (6F2i 0227), f.d. handelsträdgård, kvarstående eller självsådd, 1986 (GB MW, belägg i GB:s herbarium), som mest ett 00-tal ex 1995, sedan avtagande till 5–6 ex 2000 (allt A. Ljungberg). Högsby Högsby Venehult (5G5c 0546), stenig backe nedom torp, 1990 (JA), årligen, 8 ex 1997, 4 ex 2004 (allt JA). Jönköping Järsnäs 650 m SV kyrkan (7E1f 1003), grusutfyllnad vid skjutbana, 1 ex 1989 (LtS LP, !ThK), ej sedd 1994, 1995 eller 1997 (allt LP). Rogberga Tenhults soptipp (6E9b 1641), uppfarten, 1990 (EP SG, belägg i LD, !ThK) ej sedd 1994 (RgL). Kalmar Kalmar 100 m SV Parkförvaltningens växthus, norra kanten av cykelvägen just O korsningen (4G6g 3622), vägkant, ett 10-tal ex 2000, ca 5 ex 2001 (TsB); 50 m V slottet (4G6g 1336), spricka i vallgravsmur, 1986 (K. Martinsson), 1 ex 1989 (BtL), 1991 (CrA; belägg från 1991 taget av AxL i OHN), borta 1992 (CrA) och 1995 (Arvegård m.fl. 1995), 25 ex 1997 och 19 ex 1999 (TsB), 1 ex 2000 och 2001 TsB, 3 ex 2005 (L. Petersson); Strömgatans P-plats (4G6g 2142), skräpmark, 2004 och 200 (T. Gunnarsson). Ljungby Moskogen (7G7e 0723), soptipp, 2003 (BtN, belägg i S), 2004 (A. Svenson). Ljungby Annerstad 1200 m S Skogslyckan (4D9c 2726), gårdsmiljö, 1980 (KD, !ThK), 7 ex 1997 (Agne Johansson), 26 ex 1998, 15 ex 2001, 27 ex 2002, 35 ex 2004 och 53 ex 2005 (KW Agne Johansson). Nässjö Almesåkra Östra Gödeberg, östra gården (6E6g 3110), ladugårdsplan, 1 ex 1995 (MgE), successivt ökande till 100 skott 2005 (MgE). Bringetofta Hjärtsöla Södergård (6E5f 3948), vid ladugård, 1 ex 1990 (MgE TsK, !ThK), kvar till 1999 men därefter ej sedd (MgE). Flisby 600 m NV Hammarsberg (7E1j 3302), vid hönshus, 1990 (IB TsK, belägg i OHN, !ThK), 100 skott 2005 (IB). Oskarshamn Misterhult Vinö (6H5a 1531), rikligt spridd från odling, 2001 (RK). Torsås Torsås 250 m V Eket (4G1c 0701), utanför slåtteräng, 2005 (TsB). Tranås Säby 350 m VSV Aspa (7F6a 2835), grustäkt i skogsbryn, 1 ex 1991 (JJ), ej 1994–2004 (JJ); 300 m N Ebbarp (7E6j 3026), jordhög, förvildad, 1989 (KR), ej sedd 1995–99 (JJ); Kvalarp 200 m N det norra huset (7E7i 2341), jordhög i åkerkant, 4 ex 2003 (JJ), 12 ex 2004. Västervik Västrum Järsö by (6H6a 4810), kompost, 1998 (RK). Växjö Bergunda Häringetorp (5E0g 3721), soptipp, 1 ex 1997 (ÅW, belägg i S).
Osäkra uppgifter. Värnamo Kärda 1867 (H. Fogelin i Finnved, !ThK); uppgifterna i detta herbarium är tvivelaktiga. Västervik Hjorted Solhem 1949 (R. Ebbesson enligt Enligt E. Axelsson enligt Stenar ms); tredjehandsuppgift och oklart vilket Solhem som avses.
Osäkra uppgifter. Värnamo Kärda 1867 (H. Fogelin i Finnved, !ThK); uppgifterna i detta herbarium är tvivelaktiga. Västervik Hjorted Solhem 1949 (R. Ebbesson enligt Enligt E. Axelsson enligt Stenar ms); tredjehandsuppgift och oklart vilket Solhem som avses.
