Formen med blanksvarta bär har kallats skräddare, skräddarebär (Hallingeberg), skomakarebär (Vena, Tuna, Kristdala, Oskarshamn) eller sotare (Oskarshamn, Tjust). – Namnen från Bruce (ms 2002), de från Oskarshamn från Rühling (1997).
Blåbär växer på fuktig till torr, näringsfattig jord. Arten är karaktärsväxt för blåbärsgranskogen, som kallats Sveriges vanligaste vegetationstyp. Den är också ett viktigt inslag i ris- och lavtallskog liksom annan hedartad barr- och lövskog. Vidare är den vanlig på öppna ris- och gräshedar, i beteshagar (om inte betet är för hårt), på renar, vid stengärdsgårdar och odlingsrösen; däremot är den mindre vanlig i ängslövskog. Arten uthärdar inte långvarig vattendränkning och har därför en bestämd gräns på sjöstränder; på myrarna växer den bara på tuvtoppar och fastmarksöar.
Goda blåbärsmarker har blivit allt sällsyntare. Växten missgynnas av det nutida skogsbruket med dess hyggen, markberedning och plantering av täta trädbestånd. Också kvävenedfallet liksom dagens täta rådjursstam har påverkat blåbäret negativt.
För tjädern utgör blåbärets blad, knoppar och bär basfödan under hela sommarhalvåret (Hjort 1994). För att deras utveckling ska bli normal är kycklingarna under de första veckorna beroende av de insekter och larver som håller till i riset, och senare utgör bladen och blommorna den viktigaste delen av deras kost.
Funnen i 1415 rutor; tidigare uppgifter från 408 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.