flikhagtorn
Crataegus rhipidophylla
Mer information om arten

Korallhagtorn och spetshagtorn förekommer i samma miljöer som rundhagtorn – betesmarker, gamla slåtterängar, bryn och renar, ljusöppen lövskog, åkerholmar och vägkanter. I igenväxande hagmarker och andra skuggiga miljöer uteblir ofta blomningen.

Det historiska materialet måste också delvis redovisas på artnivå. Även efter 1918 har arten ofta behandlats kollektivt i litteraturen. Äldre belägg har ofta samlats i blom (eftersom man inte visste att fruktkaraktären var väsentlig) och kan då inte bestämmas till varietet.

Första fynd

Först insamlad 1863 av J. P. Olai i Oskarshamn Kristdala Krokshult (belägg i S under namnet C. monogyna, ombestämt av K. I. Christensen 1994). Först i tryck från Jönköping Gränna ´så gott som allmänt i hela sn´ (Lundequist 1919, under namnet C. calycina, nog att fatta kollektivt, eftersom spetshagtorn ej nämns). – Ett stort antal äldre uppgifter under namnet C. monogyna och några under namnet C. oxyacantha (jämför primäruppgiften under släktet!) tillhör med säkerhet denna art.

Variation

C. rhipidophylla delas i två varieteter, först utskilda av Lindman (1918): korallhagtorn var. lindmanii (med foderblad uppåtriktade i frukt) och spetshagtorn var. rhipidophylla (med utåt- eller bakåtböjda foderblad). Även om bladen är lite mera fintandade hos korallhagtorn går varieteterna inte att känna igen säkert utan frukt. Vid inventeringen har det ibland inte gått att finna exemplar med frukter. Detta gäller speciellt i västra Småland, där arten är ganska ovanlig. I ett 70-tal rutor har varieteten inte kunnat fastställas.

Utbredning

Funnen i 858 rutor; tidigare uppgifter från 138 rutor (underskattning, eftersom arten skildes ut från trubbhagtorn C. monogyna först av Lindman 1904). Vanlig i östra Småland, ganska vanlig öster om Vättern och i söder, i övrigt ganska sällsynt. – Ursprunglig.

karta