gulmåra
Galium verum
Mer information om arten
Gulmåra växer på torr eller ibland något fuktig, sandig eller grusig mark. Vanliga växtplatser är grusbackar, skogsbryn, gles lövskog, vägrenar, banvallar, grustag och annan skräpmark. I betesmarker är gulmåran vanlig men blir ofta småvuxen; vid upphört bete växer den till sig kraftigt och kan bli starkt dominerande. Vid havet är den vanlig på sandmark och i örtrika hällmarker, och den går långt ut i skärgården.
Funnen i 1403 rutor; tidigare uppgifter från 303 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.

Första fynd

Linné antecknade denna växt på väg till Öland 1741, dels vid Eksjö Eksjö, dels på Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult (Linné 1745b under namnet Galium luteum).

Bygdenamn och bruk

(Jungfru) Marie sänghalm (användes enligt sägnen av Maria att bädda med i krubban; ansågs lindra födslosmärtor); sötört (på grund av doften); barnaskit, kjortelfes. Det sista namnet hos J. Christoffersson ms 1993b, övriga Vide 1966.

Variation

Gulmåra har ibland blekgula blommor och kan då förväxlas med gräddmåra (hybriden med stormåra G. album; hybriden har dock glesare blomställning och glesare hårig stjälk).