gulmåra
Galium verum
Gulmåra växer på torr eller ibland något fuktig, sandig eller grusig mark. Vanliga växtplatser är grusbackar, skogsbryn, gles lövskog, vägrenar, banvallar, grustag och annan skräpmark. I betesmarker är gulmåran vanlig men blir ofta småvuxen; vid upphört bete växer den till sig kraftigt och kan bli starkt dominerande. Vid havet är den vanlig på sandmark och i örtrika hällmarker, och den går långt ut i skärgården.
Funnen i 1403 rutor; tidigare uppgifter från 303 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.
Funnen i 1403 rutor; tidigare uppgifter från 303 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.
Första fynd
Linné antecknade denna växt på väg till Öland 1741, dels vid Eksjö Eksjö, dels på Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult (Linné 1745b under namnet Galium luteum).
Bygdenamn och bruk
(Jungfru) Marie sänghalm (användes enligt sägnen av Maria att bädda med i krubban; ansågs lindra födslosmärtor); sötört (på grund av doften); barnaskit, kjortelfes. Det sista namnet hos J. Christoffersson ms 1993b, övriga Vide 1966.
Variation
Gulmåra har ibland blekgula blommor och kan då förväxlas med gräddmåra (hybriden med stormåra G. album; hybriden har dock glesare blomställning och glesare hårig stjälk).