kransmynta
Mentha × verticillata
M. aquatica × arvensis
Kransmynta växer i regel i eller vid vatten, oftast strax ovanför vattenbrynet vid blockiga, grusiga och sandiga stränder av sjöar och vattendrag. I åar och bäckar kan den även förekomma på grunt vatten, särskilt i forsande avsnitt. Arten förekommer mindre ofta på genomsilad mark i strand- och lövsumpskog samt rika kärr. I kulturlandskapet återfinns den i dammar och diken samt på bottnen av gamla grustag.
Kransmyntan odlades förr som doftväxt under namnet hjärtansfröjd (som även använts om citronmeliss Melissa officinalis). Seden har belagts av Linné (ms 1732) från prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Mentha palustris, spicata, på svenska Bonda meliss eller Hiertans fröjd) och omnämns även från Växjö Växjö (Linné 1745b): ´Hiertansfrögd kallades här en Menta, som allment finns i trägårdarna, den somliga borgare brukte att sätta med watn, uti ett käril, i fönstret, där hon förökte sig mycket med rötterna och uppskiöt många och långa stielkar; at hela fönstret stod betäkt med en härlig grönska, som både gaf en angenäm lukt och en skiön skugga´. Elias Fries (1825–26) angav att hjärtansfröjd odlades allmänt i Hylte Femsjö och ingick i de kryddkvastar man band och hade med sig vid kyrkbesöken, och sonen Thore Magnus intygade: ´hvar och en, som kommer åt dessa trakter skall, på begäran att erhålla ’Hjertans fröjd’, genast af hvilken bonde som helst erhålla denna´. Bruket har väl nu helt fallit i glömska: på 1920-talet odlades hjärtansfröjd fortfarande i Femsjö Frillalt men ej annorstädes i socknen, och Gustaf Haglund fann senare en odling med kontinuitet från 1800-talet i Hylte Södra Unnaryd Saxhult (belägg i GB); den existerade ännu 1948 (Hård 1955).
Funnen i 240 rutor; tidigare uppgifter från 92 rutor. Ojämnt spridd. Ganska vanlig i södra och mellersta delarna av östra Småland, längst i sydväst och i Tranås Säby; sällsynt i östra och nordvästra Kronobergs län samt i sydvästra Jönköpings län. – Ursprunglig, men möjligen även delvis förvildad.
Påfallande är att kransmyntan är vittspridd i stora delar av Småland medan en av dess föräldrar, vattenmynta M. aquatica, är mycket ovanlig. Hård (1955) tolkade detta som att den starkt sydliga vattenmyntan under perioder med varmare klimat hade en vidare utbredning i Småland (och södra Sverige) men, till skillnad från den härdigare hybriden, försvann när klimatet blev sämre. Detta är troligen riktigt, även om hybriden kan vara förvildad på enstaka lokaler.
Kransmynta växer i regel i eller vid vatten, oftast strax ovanför vattenbrynet vid blockiga, grusiga och sandiga stränder av sjöar och vattendrag. I åar och bäckar kan den även förekomma på grunt vatten, särskilt i forsande avsnitt. Arten förekommer mindre ofta på genomsilad mark i strand- och lövsumpskog samt rika kärr. I kulturlandskapet återfinns den i dammar och diken samt på bottnen av gamla grustag.
Kransmyntan odlades förr som doftväxt under namnet hjärtansfröjd (som även använts om citronmeliss Melissa officinalis). Seden har belagts av Linné (ms 1732) från prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Mentha palustris, spicata, på svenska Bonda meliss eller Hiertans fröjd) och omnämns även från Växjö Växjö (Linné 1745b): ´Hiertansfrögd kallades här en Menta, som allment finns i trägårdarna, den somliga borgare brukte att sätta med watn, uti ett käril, i fönstret, där hon förökte sig mycket med rötterna och uppskiöt många och långa stielkar; at hela fönstret stod betäkt med en härlig grönska, som både gaf en angenäm lukt och en skiön skugga´. Elias Fries (1825–26) angav att hjärtansfröjd odlades allmänt i Hylte Femsjö och ingick i de kryddkvastar man band och hade med sig vid kyrkbesöken, och sonen Thore Magnus intygade: ´hvar och en, som kommer åt dessa trakter skall, på begäran att erhålla ’Hjertans fröjd’, genast af hvilken bonde som helst erhålla denna´. Bruket har väl nu helt fallit i glömska: på 1920-talet odlades hjärtansfröjd fortfarande i Femsjö Frillalt men ej annorstädes i socknen, och Gustaf Haglund fann senare en odling med kontinuitet från 1800-talet i Hylte Södra Unnaryd Saxhult (belägg i GB); den existerade ännu 1948 (Hård 1955).
Funnen i 240 rutor; tidigare uppgifter från 92 rutor. Ojämnt spridd. Ganska vanlig i södra och mellersta delarna av östra Småland, längst i sydväst och i Tranås Säby; sällsynt i östra och nordvästra Kronobergs län samt i sydvästra Jönköpings län. – Ursprunglig, men möjligen även delvis förvildad.
Påfallande är att kransmyntan är vittspridd i stora delar av Småland medan en av dess föräldrar, vattenmynta M. aquatica, är mycket ovanlig. Hård (1955) tolkade detta som att den starkt sydliga vattenmyntan under perioder med varmare klimat hade en vidare utbredning i Småland (och södra Sverige) men, till skillnad från den härdigare hybriden, försvann när klimatet blev sämre. Detta är troligen riktigt, även om hybriden kan vara förvildad på enstaka lokaler.
Första fynd
Tidigast noterad 1814 från Värnamo Fryele Fryeleån (= Härån) av Elias Fries (1814–24) under namnet M. gentilis. Belägg i Elias Fries’ herbarium i UPS (´vid ån i 100 former´) tillhör kransmynta, ej ädelmynta M. ×gracilis för vilken namnet senare allmänt brukats (Hylander 1940). – Kransmynta växer enligt Värnamokretsen av Svenska naturskyddsföreningen (1986) ännu i Härån vid Fryelefallet (6D0j).
Bygdenamn och bruk
hjärtansfröjd (se nedan).
Variation
Formrikedomen är stor inom hybridserien. Vissa exemplar kan vara mycket lika åker- eller vattenmynta, men hybriden skiljer sig från båda genom att vara steril, med outvecklade ståndare och utebliven fruktsättning.
Lokaler
Osäker uppgift. Älmhult Stenbrohult Möckeln 1936 (Andersen ms 1936, citerat av S. G. Nilsson & I. Nilsson 2004); osäker, varken förr eller senare sedd i sjön.
