Myskgräsen växer på fuktig till våt, i regel ganska näringsrik mark. De flesta är slåttergynnade och påträffas ofta på tidigare lieslagen mark i anslutning till sjöar och vattendrag; de kan stå kvar länge efter upphörd hävd och ses ibland rentav i sumpskog. Däremot missgynnas myskgräs av alltför hårt bete. Ej sällan uppträder de i störd miljö, vid båtlägen, i diken och utmed vägar genom våtmarker. De olika myskgräsen har något olika förekomstsätt.

Blomningen är tidig och ofta sparsam, och myskgräsen förbigås därför lätt. Ibland varseblir man bestånden vid passage genom den starka kumarindoft som framträder när bladen bryts eller krossas.

Under inventeringen samlades många exemplar som belägg; de finns nu i herbarierna LD, OHN och S. Tyvärr har endast några få av dessa fått expertgranskning, och inventeringsresultatet måste därför redovisas kollektivt. De få säkra uppgifterna på underartsnivå redovisas separat nedan. En stor del av herbariematerialet, som Weimarck bestämde på 1970-talet, har inte granskats på nytt efter att ryskt myskgräs urskildes. Det material som Weimarck 1986 klassificerade som ryskt myskgräs hade han tidigare fört till nordmyskgräs, strandmyskgräs eller ängsmyskgräs (ibland men inte alltid med reservation). På grund av detta måste hans tidiga bestämningar betraktas som osäkra.