storven
Agrostis gigantea
Mer information om arten

Storven växer framför allt på kulturmark. Arten är vanlig på åker- och dikesrenar, vägkanter och gårdsplaner, i trädgårdsland samt på industritomter, lastplatser och annan störd mark. Med sina grova underjordiska utlöpare är den ett besvärligt åkerogräs, särskilt i höstsäd och på lerjord. Några noteringar föreligger också från sjö- och åstränder i östra och norra Småland samt från brackvattensstränder i norr, men vi vet inte om dessa förekomster är naturliga eller inkomna från kulturmark.

Första fynd

Tidigast insamlad 1870 av K. Johansson i Jönköping (belägg i LD under namnet A. alba [krypven], ombestämt av ThK 1983). – Först publicerad från Värnamo Värnamo vid bron över Krycklabäcken (Hård 1920 under namnet A. stolonifera var. gigantea).

Variation

Storven har inhemska former längs kusterna och vid sötvatten på fastlandet liksom i alvarvätar på Öland och Gotland; de är småväxta och förväxlas lätt med krypven. I Småland kan sådana plantor vara förbisedda; belägg från strandförekomster har inte insamlats. Den helt dominerande rasen i landskapet är grovvuxen och bredbladig; den kan benämnas var. dispar. Den har införts, troligen med början kring sekelskiftet 1900, som vallväxt (Hylander 1955, Widén 1971) och har sedan spritt sig spontant.

Utbredning

Funnen i 1318 rutor; tidigare uppgifter från 80 rutor. Vanlig i större delen av Småland men något sparsammare i det glest bebyggda östra fattigområdet och sällsynt i den yttre klippskärgården. – Möjligen ursprunglig på stränder, men huvudsakligen en sen, bofast inkomling.

karta