Penningblad har en stor utbredning i mellersta och södra Europa och är möjligen spontan i Skåne. Längre norrut i vårt land uppträder den som förvildad; den har odlats och odlas alltjämt i trädgårdarna som prydnadsväxt och marktäckare. I Småland är den knappast äldre än vad som framgår av primäruppgifterna. Linné (ms 1732) tog inte upp den från den mycket innehållsrika trädgården vid prästgården i Älmhult Stenbrohult, och inte heller omnämndes den från 1800-talets första del av Elias Fries och Johan Forsander, som annars gjorde talrika notiser om odlade växter. Den saknas även t.ex. i Westerlunds Kalmarflora (Westerlund 1852b).
Arten har en stark förmåga till vegetativ förökning och sprids lätt till nya platser med lossrivna skott. Däremot uteblir frösättningen i regel eftersom växten är självsteril (Dahlgren 1922). Den uppträder som förvildad t.ex. i gräsmattor och gårdskanter, i mullrika skogsbryn, i kanterna av lövkärr, på stränder samt på vägslänter och avfallsplatser. Helst växer den på fuktig eller frisk, näringsrik jord men finns även på torra lokaler; den uthärdar såväl djup skugga som full sol.
Funnen i 658 rutor; tidigare uppgifter från 57 rutor. Ganska vanlig, dock med lägre frekvens i nordost och i mellersta Kalmar län. – Förvildad; bofast.
Arten har ökat starkt under 1900-talet.