vildkaprifol
Lonicera periclymenum
Vildkaprifol är i vårt land ursprunglig vid västkusten och i sydligaste Sveriges kusttrakter. Några förekomster i sydvästligaste Småland kan representera utposter av artens spontana utbredning. Arten är känd därifrån sedan tidigt 1800-tal och växer bland annat i rasmark nedanför skogsberg.
Dessutom finns arten förvildad. Från åtminstone slutet av 1700-talet har den odlats som en väldoftande klätterväxt. Från Småland finns en uppgift från 1784 (Västervik Västervik Gränsö, Törner ms) som troligen gäller odling, och i kultur har arten också noterats tidigt från Hylte Femsjö 1810 (E. Fries ms 1810c) och Växjö Berg 1812 (Forsander ms 1812–20). Som förvildad påträffas den inte bara nära planteringsplatserna eller på utkast utan även långt från trädgårdarna, t.ex. i klippterräng, raviner och lövbryn, där den inte sällan bildar vidsträckta bestånd. I sydligaste Kalmar län utgör vildkaprifol idag ett till synes fullt naturligt inslag i strandskogarna. Den nära nog totala frånvaron av tidigare fynd avslöjar dock att den är en sentida inkomling.
Funnen i 616 rutor; tidigare uppgifter från 30 rutor. Vanlig eller ganska vanlig längst i sydväst och i sydöst samt i delar av inre södra Småland, i resten av landskapet ganska sällsynt. – Sannolikt ursprunglig på några platser i sydväst, i övrigt förvildad och bofast.
Den starka ökningen under slutet av 1900-talet har troligen sammanhang med skogsbetets upphörande, den allt mera tilltagande förbuskningen och att antalet ödetorp och ödegårdar ökat.
Dessutom finns arten förvildad. Från åtminstone slutet av 1700-talet har den odlats som en väldoftande klätterväxt. Från Småland finns en uppgift från 1784 (Västervik Västervik Gränsö, Törner ms) som troligen gäller odling, och i kultur har arten också noterats tidigt från Hylte Femsjö 1810 (E. Fries ms 1810c) och Växjö Berg 1812 (Forsander ms 1812–20). Som förvildad påträffas den inte bara nära planteringsplatserna eller på utkast utan även långt från trädgårdarna, t.ex. i klippterräng, raviner och lövbryn, där den inte sällan bildar vidsträckta bestånd. I sydligaste Kalmar län utgör vildkaprifol idag ett till synes fullt naturligt inslag i strandskogarna. Den nära nog totala frånvaron av tidigare fynd avslöjar dock att den är en sentida inkomling.
Funnen i 616 rutor; tidigare uppgifter från 30 rutor. Vanlig eller ganska vanlig längst i sydväst och i sydöst samt i delar av inre södra Småland, i resten av landskapet ganska sällsynt. – Sannolikt ursprunglig på några platser i sydväst, i övrigt förvildad och bofast.
Den starka ökningen under slutet av 1900-talet har troligen sammanhang med skogsbetets upphörande, den allt mera tilltagande förbuskningen och att antalet ödetorp och ödegårdar ökat.
Första fynd
Tidigast noterad av Elias Fries (ms 1810a) från Hylte Femsjö ´funnen wild wid Ansersabo under Yaberg´. Först i tryck hos Wahlenberg (1824), men utan närmare lokaluppgift än socknen. – Senare angavs en andra lokal i Femsjö, under sydvästra toppen av Bösseberget (T. M. Fries 1852); därifrån finns material bevarat, insamlat 1857 (E. Fries’ herbarium i UPS) och 1859 (O. G. Blomberg i LD S och UPS).
Lokaler
Tidigare uppgifter. Aneby Lommaryd Sundsmålen (Gillis Andersson ms 1967). Hylte Femsjö se primäruppgifter. Färgaryd (Forsander ms 1820), 1874 (K. A. T. Seth i UPS). Jönköping Bankeryd 700 m NV Granbäck; 700 m VNV Grantorp, båda 1972 (MsT). Gränna Brahehus ruiner (Scheutz ms). Huskvarna (inklusive Hakarp) (Wirdemark & Thulin 1972). Månsarp 700 m SV Tabergs station 1974 (RC). Skärstad (Wirdemark & Thulin 1972); 500 m VSV Edeskvarna 1974 (B. Fingalsson); 500 m NV Fingalstorp 1977 (B. Fingalsson). Kalmar Arby Arbylund 1913 (N. Ljunggren i OHN). Kalmar 1882 (M. Lönnroth i GB), 1923 (B. Nilsson i Vvik), 1927 (G. Andersson i OHN; utfyllnad); Berga, äng, 1950 (G. Berg i OHN); korsningen Bisterfeldtsgatan/Stensövägen, avskrädeshög och buskmark, riklig 1970 (H. G. Bruun i UME, artbestämning ThK 1994); Tallhagen S-del strax Ö om Tallhagsvägen, talrik vid kärr, verkar spontan, 20 m2 1968 (H. G. Bruun i UME); Kalmar/Kläckeberga kuststräckan Skälbyviken – Kläckebergaviken (Rappe 1975). Ljungby Lidhult Hunnsberg (E. Fries enligt Scheutz 1857) = ännu 1980 (4D9a 1902; ThK). Vrå (E. Boberg enligt Scheutz 1875, Scheutz ms). Markaryd Traryd 1882 (F. Hjelmérus i GB). Oskarshamn Misterhult Stora Bergö 1950-talet (Magnusson ms 1965). Sävsjö Vrigstad Knutsbråten 1875 (E. Bolander enligt Wetter ms 1894). Torsås Torsås Eket (P. Petersson enligt Ekstrand 1866); Karsbo 1900 (A. Ahlqvist i GB). Tranås Säby Tranås 1927 (G. Hellgren i Säby). Vetlanda Vetlanda kyrkogård 1916 (B.-A. Stenberg i LD). Västervik Hjorted 1950 (Danielsson ms). Västervik 1914 (C. E. Gustafsson i LD och UPS); Sandebo, förvildad vid landsvägen 1914–28 (E. Almquist ms 1975). Västrum Horn 1865 (Anonym i S). Älmhult Stenbrohult Bergön 200 m SO Backen, torpruin; Duvelycke 300 m N södergården, torpruin; Möckelsnäs 650 m NNO herrgården, röse i lövskog; Stockanäs 1 km SO gårdarna, f.d. tomt; Sällhult 250 och 300 m O Sällbo; Tångarne S torpet på norra Djöveln, stenmur; allt 1971–74 (S. G. Nilsson & I. Nilsson 2004).
Osäker uppgift. Oskarshamn Misterhult Blå Jungfrun 1902–03 (Erikson 1904); troligen felskrivning för skogstry L. xylosteum (som sågs redan av Linné och ännu finns men ej omnämndes av Erikson).
Osäker uppgift. Oskarshamn Misterhult Blå Jungfrun 1902–03 (Erikson 1904); troligen felskrivning för skogstry L. xylosteum (som sågs redan av Linné och ännu finns men ej omnämndes av Erikson).
