Vit sötväppling är inhemsk i östra Europa och västra Asien. På de första kända småländska lokalerna var växten tydligen förvildad från odling, troligen som foderväxt – det gäller primärlokalen i Växjö samt Värnamo Fryele Näsbyholm (Forsander 1817) och Nybro Madesjö Flerohopp bland buskar i trädgården (Forsander ms 1820). Flera andra 1800-talsfynd har gjorts i hamnar, ofta på barlast (Västervik Västervik, Oskarshamn Oskarshamn och Kalmar Kalmar). Arten har också förekommit som förorening i vallfrö. Särskilt decennierna kring förra sekelskiftet användes den för gröngödsling av lätta jordar, vilket kan ha ökat dess spridning som vild (Lyhagen 1991).

Vit sötväppling växer öppet på torr, grusig eller sandig, störd mark. Den är vanligast på bangårdar, grusplaner och upplagsplatser, där den på näringsrik mark ofta förekommer i stora bestånd. Sin stora spridning längs järnvägs- och vägnätet tycks arten ha fått först i mitten eller slutet av 1900-talet (antalet äldre uppgifter om banvalls- och vägkantsförekomster är litet).