Nysört växer på fuktig eller frisk jord och föredrar soliga eller måttligt skuggiga platser. Främst finner man arten i odlingslandskapet – i dikes- och vägslänter, igenväxande kärrängar och fuktiga åkerhörn, på myrodlingar och åkrar med kvardröjande markvatten liksom i fuktiga betesmarker. Men den påträffas även i mera naturlig omgivning som kärrkanter och stränderna av sjöar och vattendrag.
Funnen i 1387 rutor; tidigare uppgifter från 272 rutor. Mycket vanlig. – Sannolikt en sentida kulturföljeslagare; bofast.
Arten uppfattas i Skåne och Halland som gammal (Tyler ms, Georgson m.fl. 1997) men av mellansvenska botanister (t.ex. Malmgren 1982, Rydberg & Wanntorp 2001) däremot som inkommen på 1700-talet och hastigt spridd under 1800-talet i samband med import av utländskt vallfrö. Det är osäkert vilket som gäller för Småland. Primäruppgiften är visserligen påfallande tidig, men omfattande nyodlingar skedde kring Virbo säteri under 1700-talet (Rühling 1997). Oavsett vilket är det uppenbart att arten är mycket starkt spridd i sen tid. Den nu ytterst vanliga arten var ännu vid 1800-talets mitt en sällsynthet (nio lokaler hos Scheutz 1857, nitton något senare enligt Sjöstrand 1863 och Scheutz 1864). Elias Fries (1825–26) såg inte arten i Hylte Femsjö och Westerlund (1852b) kände inte till den från Kalmar Kalmar. Sannolikt gynnades artens spridning av den omfattande uppodlingen av myrmarker decennierna kring förra sekelskiftet (Hård 1924).