Skogsek
Eken växer på frisk eller torr, genomsläpplig men gärna något lerhaltig, ej alltför näringsfattig mark. Verkliga ekskogar förekommer särskilt i östra Småland, men vanligare är att trädet bildar dungar eller uppträder enstaka, t.ex. inblandad i löv- och blandskogar, eller som solitärer i odlingslandskapet.
Eken är ett ljusälskande pionjärträd; i täta skogar brukar groddplantor vara sällsynta eller saknas. På näringsrika marker kan trädet överleva länge i konkurrens med t.ex. bok Fagus sylvatica. Som äldre klarar eken sig dåligt om den tvingas att leva inträngd bland andra träd. Bäst möjligheter att uppnå en hög ålder har den i rasbranter eller där den under lång tid fått stå fritt i ängar och hagar. I smålandshagarna växer den oftast blandad med t.ex. vårtbjörk Betula pendula, men även rena ekhagar förekommer, särskilt vid godsen (det var främst vid de stora gårdarna som ekskogar för svinens ollonbete anlades, och vidare var adeln undantagen från den lag som fastställde att alla ekar tillhörde kronan, inte markägaren).

Genom statens ensamrätt att avverka ekar ville man reservera dem som virke för handels- och örlogsflottans behov. Smålands mest bekanta ekskog är den som omkring 1830 började planteras av kronan på södra delen av Jönköping Visingsö för att trygga tillgången på skeppstimmer. Den omfattar 350 hektar med närmare 2000 träd.

Under 1900-talet har många praktfulla ekbestånd avverkats för försäljning eller därför att odling av gran lönat sig bättre. Under senare delen av 1900-talet har emellertid uppskattningen av eken som skogsträd åter ökat. Numera har trädet fått ett visst skydd genom bestämmelserna om ädellövskog i skogsvårdslagen. I Småland är ett stort antal ekar fridlysta som naturminnen. – Eken är ett vanligt vårdträd.

Vissa år kaläts ekarna inom stora områden av ekvecklarens larver. Trots det dramatiska intryck som angreppen ofta gör är riskerna för att träden ska dö ganska små. Värre är ´ekdöden´, som under 1990-talet slagit till i hela Småland. Oftast är det enstaka träd på varje plats som drabbas. Hos de angripna ekarna glesas kronan ut, lövmassan koncentreras till vissa grenavsnitt och kvistar börjar brytas av. Till slut blir trädet så försvagat att det dör. De angripna ekarna är oftast i slutstadiet angripna av honungsskivling. Orsakerna till ekdöden är inte helt klarlagda.

Ekskogarna har i regel ett välutvecklat buskskikt med hassel Corylus avellana och hagtorn Crataegus. På näringsfattig mark är markvegetationen sparsam och artfattig eller domineras av liljekonvalj Convallaria majalis, men på bättre jord kan en rik vårflora utvecklas, med t.ex. vårlök Gagea lutea, lungört Pulmonaria obscura, svalört Ranunculus ficaria, vårärt Lathyrus vernus och vitsippa Anemone nemorosa samt någon gång gulsippa A. ranunculoides.

För det lägre växt- och djurlivet är ek utan tvivel det viktigaste trädet i Sverige. Ett par tusen arter är beroende av ek och bergek (Bleckert & Pettersson 1997). Av dessa är en stor mängd rödlistade, t.ex. många trädsvampar samt de välkända skalbaggarna ekoxe och läderbagge. Djur som gärna utnyttjar ihåliga ekar för bobygge eller övervintring är skogsduva, ugglor, fladdermöss och bålgeting.
De ur biologisk synpunkt mest värdefulla ekmiljöerna är fristående, mycket gamla träd och urskogsartad ekskog med ved i olika stadier av nedbrytning, en numera mycket ovanlig naturtyp.

Märkesträd.
Sveriges grövsta och troligen äldsta ek växer i Vimmerby Rumskulla Norra Kvill. 1998 uppmättes dess omkrets i brösthöjd till 14,11 meter; höjden skattades 1974 till 15 meter. Redan för mer än 230 år sedan kunde man stå inuti trädet och använda det som redskapsskjul: ´densamma är 22 alnar [ca 13 m] omkring bålen; hon är nu ihålig; och jag har själf åttonde, stått inuti henne; bönderna på bostället bruka henne anars, som redskaps skjul, att där uti, för wäta förwara årder, harfwar och häckar (Craelius 1772). – Åldern beräknades på 1930-talet till ca 950 år och skulle alltså nu överstiga tusen år. Skattningen är dock osäker.

En ek vid Torsrum i Mönsterås Ålem kontrollmättes våren 2003 till 10,2 m; den innehar därmed fjärdeplatsen i grovlek bland svenska ekar. Den veterligen högsta eken i Sverige, med en höjd av 27 meter, växer i Oskarshamn Misterhult Tjurshult (O. Persson 1982).