I Sverige bildar maskrosorna normalt frukter genom apomixi, dvs. utan befruktning av pollen. Detta leder till att den nya plantan är genetiskt identisk med moderplantan precis som vid vegetativ förökning. Det som här kallas arter är i själva verket sådana icke-sexuella linjer eller kloner som är genetiskt och morfologiskt distinkta.
Skillnaderna mellan arterna är i regel små, och arterna är många – i Småland räknar man just nu (augusti 2007) 280 arter. För att kunna överblicka mångfalden brukar man sammanföra arterna i grupper, sektioner. Det är dessa artgrupper som beskrivs i 1980- och 1990-talets fältfloror, och under inventeringen noterades inte arterna utan sektionerna. Tyvärr är sektionerna ofta bristfälligt beskrivna, och dessutom reviderades sektionsindelningen under inventeringens gång. Inventeringsuppgifterna är därför inte så användbara. Det måste här framhållas, att sektionerna i många fall är heterogena. I regel består de av en ´kärna´ av arter med för sektionen typiskt utseende, samt ett antal arter som med mer eller mindre stor osäkerhet har placerats där.
En småländsk art, den sällsynta sparvmaskrosen T. microcranum, har ännu inte placerats i någon sektion. Den behandlas här direkt under släktet.
Ny och bättre litteratur med ordentliga illustrationer (Mossberg & Stenberg 2003) har i hög grad ökat intresset särskilt för de sektioner som hör hemma på naturbetesmarker, strandängar och torrbackar. Flera inventerare har lärt sig de mest karakteristiska arterna. För några få arter har vi därför en ganska god bild av den nutida förekomsten.
Fem personer har gjort särskilt stora insatser. Gustaf Haglund, den hittills främste maskrosexperten i Sverige och tillika smålänning, samlade 1920–50 mer än 2 500 ark i hela landskapet med viss koncentration till hemtrakterna kring Nässjö. Bernhard Saarsoo studerade maskrosfloran i ett stort område kring Växjö 1940–63. Floraprojektet har haft tillgång till hans fältanteckningar, ca 6 100 poster; hans belägg finns i Helsingfors och har tyvärr inte reviderats. Några av hans bestämningar kan därför vara osäkra, vilket vi har försökt påpeka i arttexterna där det behövts. Karl Nyström samlade drygt 800 ark i områdena kring Kalmar; materialet finns på Naturhistoriska Riksmuseet och har granskats av Haglund. Tommy Nilsson har sedan 1991 studerat maskrosorna framför allt i Hultsfreds kommun och omgivande socknar och har funnit en lång rad för landskapet nya arter. Hans Øllgaard, den nu främste experten i Norden, har reviderat en stor del av materialet i Lund och på Naturhistoriska Riksmuseet; han har dessutom granskat ett stort antal belägg åt intresserade samlare.
Kunskapen om maskrosorna i Småland måste ändå beskrivas som fragmentarisk, vilket lätt syns om man betraktar utbredningskartorna – de flesta arterna har en fläckvis utbredning, som visar var de ovan nämnda personerna rört sig. Många arter visar dock tydliga skillnader i frekvens mellan de detaljstuderade områdena, vilket kan ge en viss uppfattning om deras utbredning i hela landskapet.
Behovet av ytterligare inventeringsinsatser är mycket stort. För en hel del arter finns det gott om äldre uppgifter medan det finns få eller inga aktuella. Vi vet inte säkert om det beror på att arterna försvunnit, på att de saknas i de områden där dagens maskrosexperter rör sig, eller på att dessa ännu inte lärt känna arterna ifråga. Högt på önskelistan står därför en nyinventering av de trakter som besöktes flitigt på 1900-talet, särskilt Saarsoos marker kring Växjö. Likaså behövs inventeringar i ännu outforskade områden, framför allt då västra Småland och området norr och nordväst om Västervik. Men en skicklig samlare kan göra mycket intressanta fynd var som helst i landskapet.