Primäruppgiften för arten gäller sannolikt denna underart; det finns ett belägg av denna från Blå Jungfrun. – Hylander (1953) påtalade först rasbildningen inom örnbräken i Sverige och räknade därvid smålandsmaterialet till den nordliga rasen. I tryck under rubrikens namn först i Flora Nordica 1 (Jonsell 2000).

Underarten visar även i ren form en betydande variation – någon gång är den mycket stor, upp till 2,2 m, och förväxlas då ofta med slokörnbräken. Eftersom arten bildar vida bestånd (kloner) av identiska exemplar genom vegetativ förökning kan man, där två tydligt olika bestånd växer tillsammans, lätt tro att olikheterna beror på att man har de två underarterna framför sig, när det bara rör sig om variation mellan två kloner av samma underart. Vid bestämning bör man lägga störst vikt vid bladens och bladflikarnas form och hårighet.