Fur
Tallen är ljusfordrande men mycket förnöjsam då det gäller närings- och vattentillgång – den växer lika gärna på torra lavhedar som på mossar. På torr och mager mark, t.ex. hällmarker och sandiga isälvsavlagringar där den slipper konkurrens från framför allt gran, är den ofta ensam skogbildande, men där markförhållandena är bättre brukar särskilt gran och björk vara inblandade.

Tallen är ett pionjärträd, som snabbt etablerar sig på nya ytor. Den första skogsgenerationen efter en brand brukar bestå av tall, oftast med vårtbjörk och asp inblandade. Förr, då de flesta marker drabbades av skogsbränder med något hundratal års mellanrum, hindrades granen därigenom att få övertaget. Med nutidens effektiva brandbekämpning skulle, om människan inte motverkade detta genom andra åtgärder, de flesta tallskogar med tiden övergå i grandominerade skogar.

Den ur naturvårdssynpunkt värdefullaste tallskogen innehåller ett stort antal döda eller döende träd och lågor. I det näringsrika lagret innanför barken uppehåller sig larverna av många hotade skalbaggsarter. Särskilt värdefulla är fritående grova träd och tallar i åssluttningar, där barken exponeras för riklig sol. De flesta av Smålands verkligt stora tallar avverkades under den tid i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då dimensionshuggningar var den vanliga skogsbruksmetoden

Märkesträd.
Sveriges grövsta tall finns i Småland: Vetlanda Skirö; dess stamomkrets anges vara 5,50 m. Den näst grövsta svenska tallen är Ullebotallen i Jönköping Bottnaryd (4,68 m år 2001).