Klibbalen är en invandrare söderifrån, som cirka 6000 år f.Kr. nådde vårt land. Den växer i skogskärr och sumpskogar, vid stränderna av bäckar, åar och sjöar samt vid diken och dammar. Ett stycke innanför havsstranden bildar den dungar och snår, ensam eller tillsammans med andra arter. Den första skogen på flacka, näringsrika stränder som torrlagts består ofta av klibbal. De enskilda stammarna blir inte särskilt gamla, men arten föryngrar sig genom stubbskott.

Klibbalen lever i symbios med en kvävefixerande strålsvmp, som bildar stora knölar på rötterna. Alarna fäller bladen gröna. Genom sin kvävesamlande förmåga och sitt rikliga förnafall ökar trädet tillgången på näring där det växer.

I alkärren trivs bl.a. majbräken Athyrium filix-femina, revsmörblomma Ranunculus repens, ältranunkel R. flammula och besksöta Solanum dulcamara. Alsocklarna är hemvist för många mossor, svampar och lägre djur. Alkärr och alsumpskogar är viktiga miljöer för fåglar som järpe och mindre hackspett.

De näringsrika alkärren gav god åkerjord, och många dikades därför ut i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Senare har alkärr dikats för att förvandlas till skogsmark.

Märkesträd. Den grövsta klibbalen som uppmätts i Småland växte i Tranås Säby och mätte 543 cm i brösthöjd (O. Persson 1982). Den avverkades på 1950-talet när en golfbana skulle byggas.