T. grupp Vulgaria
Ogräsmaskrosor växer i alla typer av öppen kulturmark, särskilt i gräsmark, vägkanter och grusplaner. I samhällen liksom på de flesta icke betade växtplatser hör praktiskt taget alla maskrosor till denna sektion. Under blomningen blir de helt dominerande i många kvävegödslade åkervallar. I naturlig, utmagrad ängs- och betesmark förekommer de däremot i regel endast sparsamt.
Ogräsmaskrosorna är lättspridda och de ingående arterna har i allmänhet stora utbredningar (till skillnad från särskilt strandmaskrosor sektion Palustria, där många arter har mycket små utbredningar). Som grupp har ogräsmaskrosorna ökat starkt under senare hälften av 1900-talet på grund av markernas kväveberikning. De gula fält av maskrosor, som nu är en vanlig syn, förekom alltså inte för ett sekel sedan. Inom ramen för denna ökning ryms en dynamik på artplanet. I områden med sedan länge väl känd flora av ogräsmaskrosor har man sett hur nya arter invandrar och blir vanliga, medan tidigare allmänna arter ibland blir sällsynta och försvinner (H. Øllgaard muntligt). De exakta orsakssammanhangen är oklara – vi vet alltför lite om skillnader mellan arterna i miljökrav och konkurrensförmåga.
Från landskapet är 173 beskrivna arter kända. Ytterligare 19 är identifierade och namngivna men ännu ej formellt publicerade.

Taraxacum diversilobum

En från Lettland beskriven art som ej är säkert känd från Sverige. En uppgift från Växjö Tjureda Åby, park, 1953 (Saarsoo ms) får anses osäker tills ett eventuellt belägg kunnat expertgranskas.