ängsbräsma
Cardamine pratensis
Ängsbräsma växer på frisk till fuktig mark, helst i ljusöppna miljöer som betesmarker, stränder av sjöar och vattendrag, kärrkanter och diken. Den förekommer även i skuggigare miljöer, exempelvis i sumpskog, men blommar där mindre rikligt.
Ängsbräsma uppträder då och då med fyllda blommor. Detta tycks vara vanligare hos kärrbräsma än hos äkta ängsbräsma. Arten har förmåga till vegetativ förökning genom rotslående småplantor, som växer ut vid basen av rosettbladens småblad; detta inträffar särskilt i starkt fuktiga miljöer.
Funnen i 1310 rutor; tidigare uppgifter från 234 rutor (dessa uppgifter inkluderar båda underarterna). Vanlig till mycket vanlig, dock med något lägre frekvens i östra Kronobergs län och angränsande Kalmar län. – Ursprunglig.
Ängsbräsma uppträder då och då med fyllda blommor. Detta tycks vara vanligare hos kärrbräsma än hos äkta ängsbräsma. Arten har förmåga till vegetativ förökning genom rotslående småplantor, som växer ut vid basen av rosettbladens småblad; detta inträffar särskilt i starkt fuktiga miljöer.
Funnen i 1310 rutor; tidigare uppgifter från 234 rutor (dessa uppgifter inkluderar båda underarterna). Vanlig till mycket vanlig, dock med något lägre frekvens i östra Kronobergs län och angränsande Kalmar län. – Ursprunglig.
Första fynd
Noterad 1741 vid Kalmar Kalmar av Linné på väg till Öland (Linné 1745b under beteckningen Cardamine prima).
Bygdenamn och bruk
madkrasse (”makrasse” hos Linné 1745a).
Variation
Ängsbräsman representeras i Småland av två underarter, äkta ängsbräsma ssp. pratensis och kärrbräsma ssp. paludosa. I typisk form är de ganska olika: ängsbräsma har relativt små, lila blommor och stjälkblad med oskaftade småblad, medan kärrbräsma har stora, nästan rent vita blommor och stjälkblad med skaftade småblad. Former som på olika sätt kombinerar ytterligheternas egenskaper är dock vanliga och det är – trots ett omfattande arbete av Lövkvist (1956, 1957) – inte alltid klart till vilken underart dessa bör föras. Under inventeringen noterades underarterna separat och ett stort antal belägg bedömdes. De visar tydliga skillnader i ekologi och utbredning och behandlas nedan var för sig, men med reservation för att en specialist kanske hade bedömt vissa insamlingar annorlunda.