hästkastanj
Aesculus hippocastanum
Mer information om arten

Hästkastanj är ursprunglig i sydöstra Europa. Den planteras som gårdsträd och i alléer och noterades från Småland redan 1779 (Oskarshamn Misterhult, Holmberger 1780; gäller troligen odlade exemplar). De stora fröna gror lätt och man finner ofta groddplantor och småplantor på frisk, näringsrik mulljord nära bebyggelse, t.ex. på ödetomter, i gårdskanter (gärna i komposten!), vägslänter och lövbryn. Dock uppnår den första generationens fröplantor sällan blommande stadium, och vidare spridning har ännu inte påvisats i landskapet.

Första fynd

Första uppgift om en sannolikt förvildad förekomst är från 1852: Vimmerby Södra Vi prästgårdens söderäng (Moberger ms 1852). Som förvildad tidigast publicerad från Tingsryd Södra Sandsjö Konga (Hård 1912).

Utbredning

Funnen i 404 rutor; tidigare uppgifter från 19 rutor (jämför dock Osäkra uppgifter). Ganska sällsynt men jämnt spridd. – Tillfälligt förvildad.

Lokaler

Tidigare uppgifter om vildväxande förekomst.
Emmaboda Långasjö ´sälls., trol. urspr. odlad´ (Elgqvist ms 1912).
Jönköping Gränna allmän (Lundeqvist ms 1919). Hakarp/Huskvarna (Wirdemark & Thulin 1972). Jönköping/Ljungarum (Wirdemark & Thulin 1972). Jönköping Stadsparken 1977 (S. Pettersson).
Kalmar Kalmar Grimskär, kvarstående (M. Olsson 1966); Laboratorieholmen (Erlandson 1953); Skälby, vägkant, 1950 (G. Berg i OHN).
Nybro Oskar före 1924 (C. Areskog ms).
Tingsryd Almundsryd Ryd, skog, 1926 (G. Berggren i OHN). Södra Sandsjö se primäruppgifter.
Vaggeryd Hagshult Packebo 1975 (Staffan Johnsson 1978).
Vetlanda Lemnhult Trollebo, odlad och förvildad (Hallander ms 1959). Ramkvilla (Kjellander 1988).
Vimmerby Södra Vi se primäruppgifter.
Värnamo Värnamo Hindsekind samt området Osudden - Mossledalen - Apladalen (båda I. Christoffersson 1979a).
Västervik trakten av Västervik odlad och förvildad (Lundin 1933). Västervik 1891 (A. A. W. Lund i Vvik). Västra Ed 1866 (A. P. Gustafsson i LD).
Växjö Bergunda Räppe järnvägsstation (Trolander 1928).
Älmhult Stenbrohult Sånnaböke och Sällhult, självsådd med enstaka små plantor, båda ca 1971 (S. G. Nilsson & I. Nilsson 2004).

Osäkra uppgifter.
Tidigare uppgifter finns från ytterligare ett stort antal rutor (ca 50), men det framgår inte om det har gällt odlade, kvarstående eller förvildade exemplar.