vildmorot
Daucus carota subsp. carota
I inre Småland noterades arten först i Tranås Säby Glashemmet 1847 (Hällströmer ms 1847) och i Eksjö Hult Stolplyckan på Bruzaholms ägor 1847 (Brogren ms 1848). Scheutz kände inte till dessa uppgifter och arten finns alltså bara med som odlad i hans flora över inre Småland (Scheutz 1863). De första publicerade fynden därifrån är från Jönköping Visingsö (Zetterstedt 1878a).
Samtliga de nämnda uppgifterna har givits under namnet Daucus Carota men gäller troligen den vilda rasen; denna kan i varje fall inte vara tidigare än vad ovanstående uppgifter visar.
Vildmorot växer på öppen, torr, grusig eller sandig mark. Den är värmekrävande och något kalkgynnad. Växten ses oftast på vägrenar, banvallar och grusplaner, i grustag samt på (torr) betesmark, mera sällan i gårdsmiljö eller på åkrar eller åkerrenar och endast undantagsvis på soptippar.
Primäruppgifterna indikerar att vildmorot började spridas i större skala i Småland först i mitten av 1800-talet och då kanske främst med vallfrö, eftersom tidiga uppgifter talar om förekomster på åker (Vimmerby Vimmerby Åbro, Lund ms 1854; Jönköping Visingsö ´mångenstädes på åkrar´ med sju specificerade lokaler, Zetterstedt 1878a). På 1910- och 20-talen är förekomster i vall ofta omvittnade, exempelvis från Växjö Dädesjö (´förekommer emellanåt i vallarne´, Gustafsson ms 1921), Markaryd Traryd (´i Kulturmarker maaske forvildet efter tidligere Dyrkning´, Andersen ms 1936), Tingsryd Väckelsång (´tämligen allmänt i åkrar och på åkerrenar´ på 1920-talet, Svensson 1994) och Värnamo Värnamo (´någon gång tillf. i vallar´, Hård 1920). I inre Småland blev dessa förekomster sällan eller aldrig permanenta; exempelvis förde Hjelmqvist (1958) upp morot bland arter som försvunnit i Värnamo Nydala. – I vår tid verkar vildmorot spridas särskilt utmed vägar och järnvägar, något som var känt redan från 1920-talet (Nässjö Nässjö Gamlarp på banvall, Haglund ms 1920) och 1880-talet (Jönköping ´utefter jernvägsbanken´, Zetterstedt 1881).
Funnen i 239 rutor; tidigare uppgifter från 122 rutor. Vanlig i Vätterbygden, Tranåsbygden och norra yttre Kalmar län, ganska sällsynt i övrigt i norr och öster, sällsynt och mer eller mindre tillfällig i inre södra och sydvästra Småland. – Inkommen i sen tid; bofast.
Att vildmorot blivit vanlig endast i ovan angivna trakter kan bero på att marken där är mera basrik.
Samtliga de nämnda uppgifterna har givits under namnet Daucus Carota men gäller troligen den vilda rasen; denna kan i varje fall inte vara tidigare än vad ovanstående uppgifter visar.
Vildmorot växer på öppen, torr, grusig eller sandig mark. Den är värmekrävande och något kalkgynnad. Växten ses oftast på vägrenar, banvallar och grusplaner, i grustag samt på (torr) betesmark, mera sällan i gårdsmiljö eller på åkrar eller åkerrenar och endast undantagsvis på soptippar.
Primäruppgifterna indikerar att vildmorot började spridas i större skala i Småland först i mitten av 1800-talet och då kanske främst med vallfrö, eftersom tidiga uppgifter talar om förekomster på åker (Vimmerby Vimmerby Åbro, Lund ms 1854; Jönköping Visingsö ´mångenstädes på åkrar´ med sju specificerade lokaler, Zetterstedt 1878a). På 1910- och 20-talen är förekomster i vall ofta omvittnade, exempelvis från Växjö Dädesjö (´förekommer emellanåt i vallarne´, Gustafsson ms 1921), Markaryd Traryd (´i Kulturmarker maaske forvildet efter tidligere Dyrkning´, Andersen ms 1936), Tingsryd Väckelsång (´tämligen allmänt i åkrar och på åkerrenar´ på 1920-talet, Svensson 1994) och Värnamo Värnamo (´någon gång tillf. i vallar´, Hård 1920). I inre Småland blev dessa förekomster sällan eller aldrig permanenta; exempelvis förde Hjelmqvist (1958) upp morot bland arter som försvunnit i Värnamo Nydala. – I vår tid verkar vildmorot spridas särskilt utmed vägar och järnvägar, något som var känt redan från 1920-talet (Nässjö Nässjö Gamlarp på banvall, Haglund ms 1920) och 1880-talet (Jönköping ´utefter jernvägsbanken´, Zetterstedt 1881).
Funnen i 239 rutor; tidigare uppgifter från 122 rutor. Vanlig i Vätterbygden, Tranåsbygden och norra yttre Kalmar län, ganska sällsynt i övrigt i norr och öster, sällsynt och mer eller mindre tillfällig i inre södra och sydvästra Småland. – Inkommen i sen tid; bofast.
Att vildmorot blivit vanlig endast i ovan angivna trakter kan bero på att marken där är mera basrik.
Första fynd
Först funnen i Västervik Lofta och Västra Ed (Wahlenberg 1826) baserat på uppgifter från C. Stenhammar. Det var säkerligen tillfälliga fynd, eftersom växten aldrig rapporterades av de linköpingsbotanister som under en stor del av 1800-talet botaniserade bland annat i västervikstrakten. Nästa fynd i Kalmar län publicerades av Westerlund (1852b), som angav arten som tämligen vanlig i trakten av Kalmar Kalmar; då är att märka, att Sjöstrand (ms 1831) inte kände arten därifrån.
Lokaler
Lokaler i söder och sydväst. Alvesta Alvesta 1918 (C. Pleijel i S). Vislanda 1928 (H. Lenander i S). Hylte Långaryd Landeryd 1910 (Gadamer ms 1919). Lessebo Hovmantorp 1800 m V Stenborgen (4F8c 4700), fabrikstomt, 1989 (AvG, !ThK). Ljungby Berga 600 m V Åhult (5D1h 1833), gårdsplan, sparad vid slåtter, 1984 (IC). Ljungby 1906 (Gadamer ms 1919); 300 m SSO Ljungby kyrka (5D0h 2109), banvall, sparsam, 1980 (IC); 800 m VNV till V Ön (5D0j 1004), vägbank genom mosse, 1980-talet (IC). Ryssby 400 m N Lunnagården (5D0j 4646), vägkant, 1983 (IC). Tutaryd 925 m O Anneberg (5D0i 4024), gammal stationsplan, 1986 (IC); 600 m V Prästeboda (5D0i 1830), grusgrop, 7 ex 2002 (KW). Markaryd Markaryd 350 m ONO Berg (4D1c 3826), banvall, rikligt, 1985 (TH); Markaryd vid korset E4/väg 117 (4D2c 0039), vägren, 1981 (TH). Traryd Gräsholma, på kulturmark, 1936 (Andersen ms 1936); Ljungaholm 400 m ONO det östra huset (4D3f 4606), torr backe vid f.d. torvbrytningsbaracker, 1980 (BM); Strömsnäsbruk 1953 (B.-I. Sörensen i OHN); Strömsnäsbruks station (4D4e 1125), bangård, banvall och mellan spåren, 1980 (BM). Tingsryd Södra Sandsjö Bungamåla, sporadisk, enstaka, 1905 (Hård 1912). Tingsås 1870 (C. A. Elmquist ms 1871); Kornalycke (4E0i 3541) 1990 (JEH); Mårslycke 250 m SO punkt 136,6 (4E3j 2028), ängsmark, 1989 (KI). Väckelsång, tämligen allmän i åkrar och på åkerrenar, ca 1925 (Svensson 1994). Uppvidinge Lenhovda Sävsjöström station (5F3f 4407), bangård, 1989 (CM). Älghult 750 m NO Långaskruv såg (5F2i 3933), gårdsplan, 1988 (JA); 900 m NV Älghult hembygdsgård (5F4h 1204), kulturmark, 1983 (CM). Växjö Aneboda 200 m NNO slalombacken (5E7f 3002), fabrikstomt, 1988 (AN). Bergunda Räppe järnvägsstation (Trolander 1928a). Dädesjö emellanåt tillfällig i vallar (Gustafsson ms 1921). Växjö 1880 (A. W. Jonsson i OHN), 1894 (O. Köhler & G. Köhler i S), 1897 (K. Sjöqvist i LD; ssp. carota !ThK 1994), 1926 (S. Carlsson i OHN); Evedal, åkerren, 1932 (B. Carlsson enligt C. Mossberg ms). Öjaby Helgevärma, våt gräsmark, 1929 (G. Klingberg i LD; ssp. carota !ThK 1994). Älmhult Stenbrohult Bergön 1927 (N. Johnsson i S); Stockanäs 1928 (Å. Tausons herbarium enligt S. G. Nilsson & . Nilsson 2004). Virestad 1916 (D. Hallengren i OHN); Fälhult 900 m SO hållplatsen (4D3j 1047), sandig järnvägsbank, 1987 (JEH).
