svartkämpar
Plantago lanceolata
Svartkämpar växer på torr till måttligt torr mark i ljusöppna lägen. Allra vanligast är den nog i störd vegetation, exempelvis på vägkanter, grusplaner, skräpmark och trädesåkrar samt i vallodlingar och gräsmattor, men den är också framträdande på torr betesmark, backar, sandfält, grusåsar och hällar. Den gynnas av bete, tramp och annat slitage.
Funnen i 1408 rutor; tidigare uppgifter från 287 rutor. Mycket vanlig. – Kanske ursprunglig, men troligen en gammal kulturföljeslagare.
Funnen i 1408 rutor; tidigare uppgifter från 287 rutor. Mycket vanlig. – Kanske ursprunglig, men troligen en gammal kulturföljeslagare.
Första fynd
Linné såg svartkämpar 1741 på tre platser i Småland under sin öländska och gotländska resa: i tur och ordning vid Eksjö Eksjö, kring Kalmar Kalmar och på Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult (Linné 1745b).
Bygdenamn och bruk
svarthuvud (Västbo; J. Christoffersson ms 1993b); rödkniv (Vimmerby; Vide 1966); svinört (Långaryd; har troligen använts som svinfoder; Vide 1966); nickegubbar (barnen gjorde hål i bottnarna av utblommade maskroskorgar och trädde en stjälk av svartkämpar genom maskrosstängeln – när man sedan drog i stjälken nickade ”gubben”; J. Christoffersson ms 1993b).
Variation
Svartkämpar är mycket mångformig, särskilt då det gäller storleken, hårigheten och axets form. En lågvuxen typ, som nertill är fint långhårig och har små och runda ax, påträffas på sandig mark i östra Småland. – Storvuxna former har kallats var. maxima och är sannolikt ibland av främmande ursprung. Ett belägg i LD, samlat av C. M. Rydén 1911 i Kalmar Kalmar hamn, har felaktigt kallats P. altissima (= P. lanceolata ssp. altissima, en mediterran ras som uppgivits från Sverige men sannolikt aldrig setts i landet).